Jag Claudia – modell Jelinek

Att det privata är politiskt är ingen feministisk nyhet. Inte heller att modeller tillhör den högsta kasten i den objektifierande modebransch som gör avtryck överallt. Att Elfriede Jelinek har orange läppstift och panikångest vet vi också.
   Men när Jelinek gör den gamla supermodellen Claudia Schiffer till en installation om kropp och makt uppstår faktiskt ett råpolitiskt och välbehövligt material. I händerna på Cinnober Teater blir Jelineks text till och med unik. Det Cinnober gör på Stadsbiblioteket i Göteborg är nämligen att konkretisera det diffusa illamående som jag och mina nästan vuxna kompisar gick omkring med i skuggan av Naomi, Linda och Cindy för femton år sedan.
 
Konstnären Dan Tommi Hildén har alltså gjort en ljus, tunn skulptur som påminner om ett bås. Den står mitt i biblioteket och ser anonym ut. Bibliotekarierna orkar inte med skivan med Anna Forsells forcerade Claudiamonolog. Hennes uppfordrande, grandiosa megafonröst hyllar och distanserar sig från sin högpresterande kropp, provocerar och äcklas av andra fula, maktlösa kroppar. Rätt som det är spyr hon ”upp sig själv igen”.
 
I den feministiska debatten har det offentliga rummets kroppsfixering tragglats fram och åter, men den individuella problematiken har lämnats utanför. Ett undantag är samhällsmagasinet Arenas oktobernummer som har tema ätstörningar. Skribenten Maria Ahlsdotter konstaterar där att hennes kamp kring kropp och ätande är ett område som förblivit ”tämligen befriat från feministiska insikter och fritagningsförsök”. 
   Jelineks Claudia-monolog är just ett manifest av den typ som Ahlsdotter efterlyser.