BERLIN. Jag har precis spenderat en månad i Berlin och har lyckats ta mig igenom åtskilliga teaterföreställningar, trots att min tyska ligger ungefär på en tysk 2-årings nivå (för att vara lite orättvis mot 2-åringen).
Hur gör man då för att uppleva/överleva teater på ett språk man inte begriper?
Det första knepet är naturligtvis att välja rätt pjäs. Jag tycker gott man kan vara så vulgär att man ber personen i biljettkassan om ett hett föreställningstips. Förslagsvis något med sång, dans, itusågning av feta damer eller andra ordfattiga företeelser. Annars är det bästa alternativet givetvis att ta en pjäs du redan känner till. Varför inte en härlig klassiker! Tre systrar är bra på tyska också. Fast även här kommer det vara långa partier som sliter på koncentrationen till ingen nytta. Så hård är ju språkförbistringens karga verklighet.
Men misströsta inte. Jag har utarbetat inte mindre än två strategier för att överleva. För att dessa ska fungera är det mycket viktigt att du är ordentligt utvilad vid teatergåendet. Du kan inte kosta på dig att vara det minsta sömnig (om du nu inte istället väljer den tredje oerhört fega strategin att somna ifrån alltihop, och sen efteråt vagt referera till en artikel du läst i Theater Heute om den moderna tyska teaterns fixering vid popkulturella referenser. Detta givetvis förutsatt att det är just i Tyskland du befinner dig).
ÖVERAKTIVITET
Den första strategin har jag valt att kalla ADHD/DAMP-strategin och den går ut på att vara oreflekterat intresserad av precis allting. Anteckna gärna! Det spelar inte så stor roll vad. Själva grunden är att du hela tiden sysselsätter dig med något. Själv tycker jag det roligaste är att försöka komma på så många potentiella handlingar och uppsättningsidéer som möjligt utifrån de få ord man förstår, som sist när jag var på Volksbühne och fick med mig orden kapitalismus, Moulin Rouge och Nicole Kidman. Herregud, vilka bra pjäser jag satt och såg! Jag tycker nästan att alla mina förslag var bättre än den egentliga handlingen som jag fick förklarad för mig efteråt (det visade sig nämligen att det inte fanns någon handling, pjäsen skildrade helt enkelt det katatoniska tillstånd vår genomkommerisaliserade värld fastnat i).
MEDITATION
Den andra strategin är raka motsatsen till den första, och det är med viss tvekan jag valt att döpa den till Sobril-strategin, och jag vill omedelbart understryka att jag på intet vis uppmuntrar teatermänniskors redan utbredda missbruk av lugnande tabletter bara för det. Den här strategin går ut på att vara så avspänd och kontemplerande som möjligt, att sjunka tillbaka och helt enkelt se på föreställningen som ett konstverk snarare än teater. Att tänka, men gud vilken tur jag har som hamnade mitt i en performance! Tänk att här får jag sitta och lyssna till de där människorna när de pratar om något jag inte begriper. Lyckliga jag! Kan fungera riktigt bra, jag lovar!
ASGARVET
Om det här skulle kännas för komplicerat eller långsökt så har jag även en ”quick fix solution” (som man tydligen kallar något i näringslivet – och då i motsats till alla så långsiktigt hållbara lösningar vi ju formligen sett samhället översvämmas av de senaste åren). Denna enkla medicin stavas först som sist VÅGA SKRATTA. För det är givetvis här utanförskapet bränner som hårdast, när du sitter rödkindat stum i en teatersalong där fem hundra personer precis fyrat av ett gemensamt asgarv (eller kanske snarare ett finkulturellt ”golf laugh” att jämföras med det lika diskreta ”golf clap” som överklasspubliken ägnar sig åt när de spatserar runt på greenen istället för att svälla på sina abonnemangsplatser på teatern).
Jag kan inte nog uppmuntra att alltid skratta med fast du inte har en aning om varför. Faktum är att jag garanterar att teaterupplevelsen genast lyfter ett par hack om du slipper sitta på helspänn för att spela dövstum varje gång det skrattas.
TORRSKRATTET
Själv har jag arbetat fram några varianter av ett ganska torrt och avmätt skratt (öva gärna hemma). Det kan vara särskilt användbart om det finns risk för att du hamnar i samspråk med någon efteråt – och det då kommer att avslöjas att du inte talar det språk på vilket de lustigheter du precis skrattat åt uttalats. Tack vare det torra skrattets estetik kommer du dock alltid undan genom att framstå som så pass intellektuell att du uppskattat föreställningen på ett mer existentiellt plan än det mer uppenbart vulgära. Min absoluta och lite lömska favorit är annars att gå med några du vet inte heller kan språket, och sen skratta med högt och ljudligt, och njuta i smyg av stressnivån det garanterat orsakar hos ditt sällskap.
Ska man då över huvud taget bemöda sig med att se teater på ett språk man inte förstår? Ja, det tycker jag nog. Några av mina bästa teaterupplevelser har jag fått serverat på ett annat språk än mitt eget, och för att tala storvulet har det lärt mig att teatern på så vis är lika generös som kärleken. När den är som mest sann och vacker slår den sig rakt igenom språkets brutala barriärer.
Lycka till!
Loading ...
