Jens Östberg var den lovande fotbollsynglingen som vid sjutton års ålder bytte ut dubbdojorna mot mjuka balettskor. När han var 23 fick han världens finaste koreografipris – Bagnoletpriset – och åkte runt Europa med sina baletter. Det snurrade på. Han hade status, mycket pengar. Men framgången gjorde honom mätt.
– Den tog fram det sämsta i mig. En stor del av drivkraften till att jag började koreografera var en tävlingsinstinkt från fotbollen. Jag skulle bli bäst. Men det blev för mycket för fort. När jag var 28 tog jag ett break och jobbade på dagis, höll föredrag. I dag biter prestige inte längre på mig. Jag kommer alltid att välja saker efter vad det ger mig inuti.
Just nu har han valt Packet, en Unga Riksföreställning för fyra- till nioåringar. När vi träffas har ensemblen bara repeterat i en vecka, sett på filmer som kan ge tankar i rätt riktning, diskuterat, analyserat. Inte en dansrörelse är klar, inte ett ord är skrivet i något manus. Så öppen som möjligt, utan fasta idéer – det är numera melodin för den nu 32-årige koreografen/regissören då han inleder arbetet med sina föreställningar.
– Jag vill att skådespelarna ska bli konfronterade med sin egen tomhet, sin egen ytlighet och utifrån det hitta sina egna riktningar, säger han och lutar sig långt fram i fåtöljen. Först då kan jag börja göra någonting av det. Deras limbo blir början till en angelägenhet.
Barn som skjutsas runt
Han är själv livrädd för bristen på färdig form, det medger han. Men efter att i några år ha arbetat precis lika förutsättningslöst är han ändå tryggt förvissad om att han har förmågan att tillsammans med skådespelarna skapa ett resultat, en föreställning till slut. Än så länge finns bara ett embryo att beskriva.
– Hela grundidén är att vi vuxna vill packa våra barn, pricka av dem, ordna dem, behandla dem som enheter. De tre skådespelarna är Packarna, var och en med ett eget förhållningssätt till sitt lågstatusyrke. Barnen sitter på åtta små läktare, som skådespelarna skjuter runt i rummet. Så blir det förstås tjafs om hur de ska stå, hur barnen ska packas.
Jens Östbergs förhoppning är att Packet blir en föreställning på barnens villkor mer än de vuxnas.
– När barn kommer in någonstans brukar de busa, stimma, ha kul, men så kommer en punkt när de förväntar sig att bli avbrutna av någon vuxen, tillsagda att vara tysta. I Packet är jag nyfiken på att se vad som händer om de inte blir det. Min förhoppning är att barnen, efter fem-tio minuter uppflugna på sina pelare, själva börjar undra vad de befinner sig i för sammanhang, att vi lurar dem att bli nyfikna på att se vad som ska hända. Det är min övertygelse att alla, barn som vuxna, mår bäst när vår egen vilja får styra, säger han.
Varför har då vi vuxna det här behovet av att packa och kategorisera våra barn?
– Jag tror att det kaotiska påminner oss om hur komplicerat samhället är och det stressar oss, får oss att känna oss otillräckliga. Många av oss är missnöjda med våra liv och därför förmedlar vi också till barnen att det är jävligt tufft och svårt i världen. Det tycker jag att de kunde få upptäcka själva i större utsträckning.
Jens Östberg har inga egna barn, men är ödmjukt medveten om att det är tufft både att vara förälder och lärare i dag:
– Det handlar inte om att det inte ska finnas regler, förtydligar han. Jag tror mycket på regler och fasta hållpunkter. Men vad är konstruktiva regler och vad är exercis? Vad är ordning för ordningens skull?
– Jag beundrar lärare, ser det som det kanske viktigaste yrket av alla, fortsätter han. De får kritik, men de får inte backup och stöd för att gå in i de extremt tuffa situationerna i skolorna. De får inte kräva tystnad på det gammaldags auktoritära sättet, men samtidigt finns det inga utarbetade metoder för att arbeta på andra sätt.
Gillar dansande skådespelare
Själv har Jens Östberg de senaste åren ägnat sig åt att utarbeta egna metoder för att arbeta med dansare och skådespelare. Och just skådespelarna får honom att känna sig extra varm om hjärtat.
– Det blir så effektivt att använda deras kroppar och be dem röra sig. Det blir som att be mig prata tyska – jag kan det inte, men jag tror att det skulle bli väldigt underhållande att höra mig försöka. Jag är inte längre intresserad av perfektion, som dans handlar mycket om, utan av det som spricker, wobblar. Om jag insisterar på att skådespelare ska göra avancerade rörelseuppgifter blir det mycket mer intressant än när en dansare gör det.
– Dessutom finns det hos många skådespelare en nyfikenhet, en vilja att ifrågasätta. I dansvärlden möter jag ofta en ovilja att ifrågasätta instruktioner.
I Packet heter skådespelarna Mårten Andersson, Carl-Axel Karlsson och Sandra Malmquist. Med deras hjälp vill Jens Östberg bjuda fyra-nioåringar Sverige över på en annorlunda upplevelse utan alltför fasta ramar.
– För mig är det viktigaste att göra en jävligt bra föreställning som funkar råbra för barn. Jag har en naiv idé om att det inte är svårare än att göra en föreställning som jag själv tycker är bra. Mitt jobb handlar om att sätta mig in andra människors huvuden. Den här gången sitter huvudet på en fyraåring.
Loading ...
