Det halleluja moment jag hoppats på uteblir. Visst är Jesus Christ Superstar i Malmö bra, men inte riktigt så bra som jag hade väntat mig.
Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices 1970-talsmusikal handlar om Jesus Kristus sista vecka sett ur Judas perspektiv. Hur Jesus blir förrådd, förnekad av sina lärjungar och hur han slutligen dör på korset för vår skull. I Malmöoperans uppsättning är mycket av det religiösa bortskalat.
Istället för ridandes på en åsna rullas rockdivan Jesus/Ola Salo in ståendes i en kundvagn. Kung Herodes (Lars Humble) är förvandlad till en (mycket underhållande) cirkusdirektör som domderar fram ett freakat rullstolsnummer alltmedan han hånar Jesus. Och Judas (Patrik Martinsson) som har den bästa musikalrösten, kommer tillbaka som en discoängel iförd silvrig kroppsstrumpa med fransar.
Varför? Som en syftning till 1970-talet? Jag fattar inte riktigt poängen även om det blir effektfullt.
Med risk för att svära i kyrkan tycker jag inte heller att Ola Salo riktigt lever upp till rollen som Jesus, åtminstone inte inledningsvis. Bakom sina solglasögon, där han kan vara sig själv, står visserligen en stjärna. En rockstjärna som med sitt hippiesävliga agerande snarare för tanken till Di Leva än till Jesus. Bitvis blir han skrikig och i allmänhet känns han ganska loj.
Men i ”Getsemane” där Jesus gör sig beredd att dö för sin Guds skull försvinner allt flummigt och Salo är verkligen beredd att blöda – för publikens skull. De 39 pisksnärten är så verklighetstrogna att det snärtar även i min kropp.
Emma Lyrén sjunger fantastiskt som Maria Magdalena men blir lite tam och väl operettig i sammanhanget. Då funkar Bengt Krantz (Kajafas) baryton bättre, allra helst i kombination med Håkan Mohede (Hannas) heliumbetonade stämma. I övrigt avgudar jag Fred Johanson (Pontius Pilatus) som har en gudabenådad röst och en pondus få förunnat.
Prästsonen Ola Salo har inte bara huvudrollen, han har även skrivit om texterna för att bli lite mer nutidsanpassade. Men ärligt talat blir det lite väl simpelt mellan varven. Som när Jesus sjunger: Spring hem, klipp er och skaffa kneg. Eller när han rimmar ”blodig och såri” med ”kioskvältarstory”
Det går inte hem hos mig. Men publiken hyllar Salo som vore han självaste Jesus. Känsla av att ha varit på ett väckelsemöte kommer över mig när jag smyger ut ur salongen just som ensemblen ropas tillbaka för femte gången.
Loading ...
