Den 9 november börjar SVT sända polisserien Kommissarie Winter, där du spelar huvudrollen. Har du tänkt på att du kommer att bli ett känt ansikte?
– Jag tycker att det är jättejobbigt att bli igenkänd. Å andra sidan känns det lite förmätet att prata om det som ett problem. Är man med i leken får man leken tåla.
Eftertänksam person
Johan Gry motsvarar alltså inte schablonbilden av en skådespelare som en extrovert exhibitionist. Snarare ger en intervju med honom ett intryck av en lugn, eftertänksam och reflekterande person. Inför rollen som kommissarie Winter träffade han många poliser för att skapa sig en uppfattning om yrket.
– Min bild av polismän är att de är väldigt stabila, lugna och ganska kloka människor. Sedan finns den här kårandan som har både för- och nackdelar. Att man lever nära våld hela tiden gör att man måste lita på varandra fruktansvärt mycket. Det finns en vansinnigt stark sammanhållning inom polisen. Jag tror det måste vara så. Däremot är diskussionen om var gränserna går för maktutövande oerhört viktig.
Spelar dubbelt
Samtidigt som Johan Gry blir tv-kändis, är han dubbelt aktuell på Stadsteatern i Göteborg. Han spelar huvudrollen i Anthony Neilsons Censorn mot Regina Lund, och har tre roller i Ödön von Horváths Tro, hopp och kärlek som har premiär 19 oktober.
När Tro, hopp och kärlek skrevs på 30-talet riktade den kritik mot den fascistiska regimen i Tyskland. Vart riktas pjäsens samhällskritik i dag?
– Ett väldigt starkt tema i pjäsen är den starkes rätt. Alla kämpar för sin överlevnad och slickar uppåt och sparkar neråt. Det finns ett förakt för de svaga. Regissören Olof Lindqvist tycker att samhället går ditåt, och jag håller helt med honom.
Är pjäsen omgjord något för att fungera på 2000-talet?
– Nej, den är något nerstruken men i princip så är den ordagrann. Språket kan ju te sig lite högtidligt men det har inte bara att göra med att den är skriven då, utan det är ett förhöjt teaterspråk från början. Vissa situationer är ruggigt aktuella, med tanke på det som hände i somras med kravallerna här i Göteborg.
Kan du utveckla det lite?
– En av huvudpersonerna är ju polis. Hela tiden försiggår demonstationer och upplopp utanför och runt omkring i stan där han verkar. Han pratar om det. ”Nu har de skjutit en yngling”, säger han. ”Nu har två av mina kamrater dött igen”. Det var lite ruskigt när vi läste den så nära inpå kravallerna, det trodde jag faktiskt att regissören Olof Lindqvist hade skrivit till, men det står så i pjäsen.
När Censorn hade premiär fokuserade kvällstidningarna på de starka sexscenerna och kallade den för ”skandalpjäsen”. Hur kändes det?
– Det var lite väntat och naturligtvis var det väldigt god pr för föreställningen. Men all den kritik media får för att bara sälja på sex och våld, den bekräftar de ju med råge. Å andra sidan spelar vi med i det spelet, kanske till och med genom att spela pjäsen.
Hur menar du?
– Det är en metapjäs på det sättet att den diskussion som förs mellan censorn och fröken Fontaine (om hennes film där intrigen enbart består av sexuella handlingar, red:s anm.) är en diskussion som jag tror författaren vill ska föras i publiken: Det här vi sitter och tittar på nu, är det teater eller bara ren spekulation?
Vad gör du helst, tv-serie eller teater?
– (Skratt) Som alla svarar, både och är ju väldigt roligt. Men om jag måste välja, då väljer jag scenteater. Det är mycket mer substans i arbetet. Man hinner fördjupa processen med en karaktär och man får berätta en hel historia under en kväll från A till Ö. Tv är skithäftigt och kul, men det går väldigt fort och det blir en slags stress och en ytlighet trots allt.
Loading ...
