Kvällstidningskolumnister som Petra Ekelund och Marie Söderqvist må värja sig hur mycket de behagar: i samhället är den vite, heterosexuelle mannen norm och kvinnan det eviga undantaget. End of discussion.
Lik förbannat diskuteras detta faktum i all evinnerlighet. Strategier utarbetas, feministiska studiecirklar får riktade bidrag, och paneldebatter, dessa eviga paneldebatter, avlöser varandra.
Om fler var som dramatikern Petra Revenue, då vore det dock en annan femma.
Den 18 april deltog hon, tillsammans med dramatikerkollegan Mats Kjelbye och regissören Marie Feldtmann, i en paneldebatt på Stora teatern i Göteborg om den skriande bristen på jämställdhet inom teaterbranschen.
– Att nästan alla teaterchefer är män är ingen konstnärlig fråga, utan en politisk, sade hon.
– Det vet vi redan, vi behöver inte tillsätta fler utredningar för att fastslå det. Vi ska ändra det.
Sure. Men hur?
– Sluta gnälla. Gör det.
Så enkelt är det naturligtvis inte, strategier MÅSTE formuleras. Men en poäng, det har Revenue onekligen. Inte för att debattarrangören Trappan, ett EU-finansierat kompetensutvecklingsprojekt som bland annat syftar till att öka jämställdheten inom scenkonsten, på något vis är ett onödigt projekt. Lite ofarligt, kanske – och förutsägbart. För hur många gånger har vi inte sett människor som tycker likadant diskutera väl etablerade faktum?
Och varför inleda diskussionen med en valhänt regisserad uppsättning av Molières trista Les Fourbiers de Scapin om man ändå inte tycks ha något att säga? Att låta rollerna byta genus med varandra räcker liksom inte som förevändning om analysen saknas.
– Historien låter sig berättas oavsett vem som spelar! säger Feldtmann som vore det en insikt som nyligen drabbat henne.
So, what’s new? Det visste vi ju redan. Problemet är att ingen manlig regissör vill göra en dylik tolkning. I stället krävs vilja till konfrontation och direkta aktioner.
Låt den manlige teaterchefen eller de gubbiga teaterstyrelserna försvara sina platser och bemöta kritiken inför publiken på Stora teatern, i stället för att för femtielfte gången konstatera att världen är orättvis!
Använd nätverkserfarenheterna till debattartiklar och aktivt lobbyarbete på kulturdepartementet!
Demonstrera utanför teatrarna, eller än hellre, ockupera dem!
Missgynnade inom scenkonsten. Det är dags att sluta snacka och bekräfta varandras åsikter i gulliga konsensussamtal, det är dags att gå till angrepp.
Loading ...
