Hur ser du på ditt uppdrag som blivande husdramatiker?
– Detär första gången Det Kongelige Teater knyter en husdramatiker till sig, så undrar jag givetvis vad de förväntar sig av mig. Det är lite oklart än så länge. Men vi har kommit överens om en årlig urpremiär på ett eget verk och en årlig bearbetning av någon roman eller annat klassiskt verk. Dessutom har jag och ledningen diskuterat om jag även skall leda en dramatikergrupp bestående av fyra dramatiker som skall producera en pjäs vardera under ett år, pjäser som sedan kan ingå i teaterns repertoar.
Har din syn på ditt dramatiska författarskap förändrats under åren? Känns det som om du har hittat ditt ämne?
– Man kan tala om före och efter 2001. Före 2001 arbetade jag med icke-linjära förlopp, jag sammankopplade roller, skapade komplexa personligheter, och jag nådde med dessa pjäser en begränsad publik. Problemet var att jag i och med arbetet med ”Nero” (1998)* på många sätt hade kommit till vägs ende vad gäller mina dramaturgiska experiment. ”Nero” kunde bara berättas på just det sätt som den skrevs. Så det var dags att hitta på något nytt.
Då kommer jag att tänka på din pjäs ”Järnhästen” som jag såg på Das Beckwerk utanför Köpenhamn. Den liknade inget du skrivit förut.
– När Das Beckwerk startade var det lågbudget som gällde. Jag fick skriva ett drama som skulle kunna fungera praktiskt taget utan någon scenografi. Jag skrev därför ett gammaldags kriminaldrama, jag hoppades att spänning, nostalgi och ren och skär ”hur ska det gå”-dramaturgi skulle ersätta den sceniska dimension vi helt enkelt inte hade råd med. Sedan dramatiserade jag ”Kyrkan” av Céline, jag lät mig inspireras av den gamla parisiska
boulevardteatern från 1820-talet samt några Betty Page-filmer jag kommit över. Återigen gav det dramatisk kraft att låna grepp från glömda genrer. Till sist bad Det Kongelige Teater mig att göra en nydramatisering av ”Ivanhoe”. Från att ha varit på väg ut i mörker och experiment 2001 var jag nu istället i full gång med ett kommersiellt riddarspel som skulle ses av minst 80 000 människor! Och jag tycker jag lyckades med det uppdraget. Jag har alltså under det senaste årtiondet ägnat mig åt att experimentera med genrer, linjärna dramaturgier och att damma av teaterhistoriens glömda format.
Hur ser din arbetsprocess ut egentligen?
– Medan ”Nero” och ”Seance” skrevs intuitivt och med fokus på musikalitet, så har nu läsning blivit kärnan i min arbetsprocess. ”Pinocchios aska” var resultatet av ett konstant sysslande med Platons ”Dialoger” samt studier i rättsalsdramatik, Perry Mason, ”Anatomy of Murder” och så vidare. ”Darwins testamente” var en ”killer” på denna punkt, nästan åtta månader av dagliga studier i evolution, naturrätt, kontraktsfilosofi och viktorianska populärromaner.
Har de politiska förändringar som Danmark upplevt under de senaste åren förändrat kulturklimatet? Den nya danska regeringens invandrarpolitik och kulturpolitik har ju fått många i Sverige att höja på ögonbrynen.
– Denna fråga går mycket djupt in i en grundläggande tematik jag arbetar med, nämligen förhållandet mellan makt, konst och stat, och att det är problematiskt för konsten att representera en oppositionell kraft i ett samhälle när 1: konsten är en central maktfaktor och 2: all konst är betald/köpt av staten, bland annat på grund av kulturstödet, men också därför att det ligger i bägges intresse att upprätthålla en dialektisk fasad där ingen döljer sin identitet.
Det är tydligt att detta är Jokum Rohdes hjärtefråga, för svaret blir lång och han fortsätter:
– Men innan jag svarar mer precist på den här frågan så vill jag först slå fast, att alla avvikande åsikter inom konstens område är en beställd och betald avvikande åsikt, reglerat genom det kontrakt som upprättats mellan staten och konsten – som en konsekvens av kulturstödet – och i detta avtal lovar konstnären att ”hata” makten och staten. Så länge staten kan förvandla autonom, politisk kritik till en kakafoni av tillgjordhet inom det kulturella området, kan inget ändra på de ohyggliga förhållandena i vår tid. Jag syftar på en generell politisk sjukdom bestående av nationalism, fragmentarism, xenofobi och populism. Denna sjukdom kan inte kureras med hjälp av kulturen. Därför att konst och kultur är primära producenter av värden och emotionell politik, alltså antitesen till kallsinnighet och logos.
Under de senaste sex åren har danska teatrar fått uppleva hur deras möjligheter mer och mer inskränkts. Detta har skapat två sorts teatrar: statslojala och statskritiska.
”En pjäs där underhållningsvärdet löper ikapp med kulturanalysen”, skrev Claes Wahlin om Pinocchios aska efter Sverige-premiären på Dramaten förra året (FOTO: Sören Vilks.
Har dessa politiska förändingar påverkat vad teaterdramatiker väljer att skriva om? Har navelskåderi ersatts av omvärldsanalys?
– På den frågan kan jag svara kortfattat: Ja, det har den. Det har återigenen blivit lättare att vara i opposition på ett pacifistiskt, vänsterorienterat och anti-krigsbaserat sätt. Många pjäser tar upp hyperaktuella ämnen, t ex pjäsen ”Hjem kære hjem” som handlar om hemvändande Iraksoldater, dramat förhåller sig kritiskt till Irakkriget. Pjäsen blev väldigt hyllad, vilket resulterade i att vår försvarsminister skrev ett personligt brev till dramatikern och tackade för en spännande debatt. Behöver jag säga mera om hur konst och politik är sammanflätade i Danmark?
Kan du berätta lite om varför du skrev ”Darwins testamente” som sätts upp på Det kongelige 2008?
– Jag ville först att pjäsen skulle handla om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om det goda mot det onda, Darwin versus kristendomen, kyrkan … men det blev inte rätt. Det var genomläsningen av Leo Strauss bok ”Natural Right and History”, som satte mig på spåret: Dr. Mabuse, alltså den statskriminelle, och ett osynligt testamente som styr alla tankar. Allt föll på plats när jag läste en Sherlock Holmes-historia i vilken hans nemesis, Dr. Moriarty, beskrivs med orden: ” … some deep organising power”. Jag får fortfarande gåshud av denna djupa statstopografi. Charles Darwin är ”some deep organising power”. Och så ersatte jag Dr. Jekyll and Mr. Hyde-spåret med Mabuse och Sherlock Holmes.
– Till sist blev jag, på grund av mitt raseri över P.O. Enquists pjäs ”Blanche och Marie”, tvungen att ge ”Darwins testamente” en dimension av hard science, en dimension Enquists drama fullständigt saknar. Så parallellt med de politiska teorier jag var tvungen att sätta mig in i, så tvingades jag sätte mig in i Darwins vetenskap. Och vad jag inte visste var att hans sanna geni låg i hans nya vetenskapliga bevismetod: den deduktiva metoden (det vetenskapliga förfaringssättet att logiskt härleda satser ur allmänna lagar eller axiom), vilket också är mordmysteriets moder.
Vilken av dina pjäser är du mest stolt över?
– ”Nero” är det bästa jag skrivit inom den mystiska teater noir-genren, det arbetet hänger samman med all den tid jag lagt på Georg Trakl, Sort Sol, Céline och Burroughs. ”Pinocchios aska” är ett utryck för mitt intresse för den ”platonska dialogen” samt är mitt forsök att återintroducera genren inom den moderna dramatiken. Båda pjäserna har ett starkt element av lycka i sig. Besluten, drömmarna, promenaderna i Köpenhamns ytterområden, associationerna.
Varför skriver du egentligen?
– Huvudsakligen skriver jag teaterdramatik för att jag har vuxit upp med teatern och därför har denna konstnärliga dimension ofrivilligt lagts till i mitt psyke. Min mor är boulevardkomedi- skådespelerska, och när jag var liten tillbringade jag många kvällar med att sitta ensam i hennes loge och lyssna till engelska komedier över logehögtalarna där man kunde höra publiken skratta. Min morfar var chef för Det kongelige Teater, så mycket tidigt började jag också gå och se balett, opera och talteater.
Slutligen, vad arbetar du på just nu?
– Jag lägger sista handen vid en bearbejdning av ”Orestien” av Aischylos som regissören Klaus Hoffmeyer skall sätta upp 2008. Titeln är ”Röd Oresti”. Revolutionens dotter kommer att stiga av tåget. I dag.
Här kan du hitta fakta om Jokum Rohde »
Loading ...
