Jonas Gardell går ut gubbigt med att sura lite för länge över att han inte får vara ”en vanlig fjolla” längre, för ”det ska ju vara så politiskt korrekt nuförtiden”. Istället har han pådyvlats en HBT-beteckning som han inte riktigt trivs med.
Och det är nästan så att han kör fast när han tycker att publiken skrattar för dåligt åt det begagnade skämtet om HBT-hobbitar. Men med sin scenerfarenhet i bagaget gör Gardell förstås en grej av kallstarten, driver härligt med sin stiffa premiärpublik, gissar att en indroppande person är en recensent och tar därför om hela inledningen. Då börjar det äntligen mullra i skrattmotorerna på Folkoperan.
Sedan styr Gardell in på flera välbekanta vägar och bjuder på en fint personlig resa. Den kantas givetvis av de numera obligatoriska Markanekdoterna, som Jonas Gardell själv börjat kalla för sina ”Bellmanhistorier”. Och samtidigt som han hela tiden kretsar kring åldrandet, med några riktigt starka tillbakablickar på en komikers uppväxt i Täby – sprallar han med jämna mellanrum till på sitt gubben-i-lådan-typiska vis, liksom för att det inte ska bli för tungt. Tyvärr känns det onödigt ängsligt.
För faktum är att det är allvaret i den här föreställningen som gör kvällen och som håller kursen fram till slutsatsen om hur svårt det kan vara att hitta avfarten till Trafikplats Glädjen på livets motorväg.
Att Gardell återvinner berättelsen om personen som städade ett dödsbo och hittade en låda med ”snören för korta för att användas” passar därför filosofiskt fint, och det ska vara en komiker med Gardells förhållande till religionen att gå i mål med liknelsen mellan det uråldriga skämtet om de två tomaterna som korsade vägen – och bibelberättelsen som slutar med ”ta din säng och gå”.
Och hade Gardell bara tonat ner sin åldersnoja en aning hade han inte behövt hämta flera skämt än så från skroten, och därmed kunnat stryka ripoffen på Eddie Izzard om uppdateringsförfarandet av datorn. Men å andra sidan är det ju hypermodernt att (fil)dela med sig i andra sammanhang och jag förstår mycket väl att de delar samma frustration över att hänga med i alla digitala nymodigheter, dessa herrar. För uppgraderingsångest lär visst vara den nya folksjukdomen.
I facket för farbrorshumor är det dessutom kutym att inte vara först med det senaste, utan istället briljera med en överlägsen förmåga att rutinerat knyta ihop sin komposition. Och där ligger de sida vid sida i varsin HBT-fil, Gardell och Izzard.
Loading ...
