Jonas Gardell har besökt staden Celebration i USA där alla är snälla och glada. Där hälsar grannarna alltid på varandra, tonåringarna är väluppfostrade och mammorna bakar äppelpaj.
Med syftet att skapa en perfekt, gammeldags stad – inte som i verkligheten utan som på en film från femtiotalet – byggde Walt Disney Company denna plats.
Tankar kring djävulen och kristna
Dramatiken, reseberättelserna och essäerna i Oskuld samlas alla kring moraliska frågeställningar. Sinsemellan är texterna väldigt olika. Här publiceras inte bara monologen Sheherzad som gick på Dramaten, Oskuld och andra stycken från Gardells egna föreställningar, utan också utläggningar kring Djävulen och Gud och den kristna problematiken rörande rikedom och skuldkänslor. Men genom detta mångfaldiga urval löper emellertid en röd tråd: författaren själv.
Jag, jag och jag
Trots att flera av texterna är essäer och reseberättelser tenderar de på grund av brist på gestaltning att stanna vid ren information om hur Gardell kände vid olika tillfällen. Om en författare så till den grad gör sig själv till navet i en bok kommer det att krävas överraskande ärlighet av honom, och en vilja att gå djupare än vad han egentligen törs.
Gardell i ulvakläder
Men under läsningen uppstår tanken på att Gardell kanske försöker fiktionalisera sitt liv – göra det overkligt snarare än att förmedla en verklighet genom fiktionen. Monologen Oskuld är ett exempel på detta. På bokens baksida kallas texten utlämnande, men att lämna ut sig själv innebär inte per automatik att en läsare blir engagerad, oavsett hur fruktansvärda verklighetens händelser var. Hela tiden känns det som om någonting saknas, som om en komplexitet gått förlorad vid hanteringen. Det är nästan som om det skulle förutsättas att man skulle bry sig och intressera sig för händelserna just för att det är Jonas Gardell som har upplevt dem och inte för att man egentligen släpps in eller kan identifiera sig.
Repetition som underskattning
Det är verkligen inget fel på Gardells syfte. Den kristna problematiken med rättfärdighet och rikedom, den dumma intoleransen och våldet mot homosexuella är viktiga ämnen att aldrig sluta resonera kring. Men sättet att skriva, att upprepa en och samma mening gång på gång så att alla ska förstå vad som finns att förstå riskerar att skapa en känsla av tomhet för att det inte återstår någonting kvar att fundera ut själv. Det borde vara uppenbart att det krävs mycket skilda tillvägagångsätt för att nå en jättepublik på Globen och beröra en ensam läsare från en boksida. Jonas Gardell hör till dem som brukar behärska detta, och pjästexten Scheherzad i den nyutkomna boken är bra exempel på en fungerande kontakt i det lilla, mellan läsare och författare.