Det mullrar rejält, skakar till och med . Får jag för mig. Men glasföremålen runtom, några på podier, ett hängandes på en vägg, andra i taket, är stadiga. Blir inte momentant tyngdlösa som jonglören Niclas Stureberg och skådespelaren Björn Johansson Boklund, innan de på något mystiskt sätt tycks jordförankrade igen.
”En magisk upplevelse med glaset i centrum”, så rubriceras den halvtimmeslånga föreställningen Enterprise – En rymdresa med påföljande workshops och är del av det större forskningsprojektet Beyond and Within med Dramatiska Institutet som huvudman.
Även utformningen av Enterprise är frukten av ett lyckat samarbete: mellan Åsa Johannisson (koncept och regi), Nina Westman (scenografi och glasdesign), ensemblen samt det tekniska och konstnärliga teamet.
Men åter till rymden och de tre skickliga scenkonstnärernas komprimerade uppvisning av livet, konsten och sagan, och om människa som möter människa.
Fem glaskonstverk har fungerat som inspirationskällor för denna sällsynta och kalejdoskopiska skönhetsvirvel. Som inte nödvändigtvis måste gnuggas mot intellektet för att ge avtryck.
Estetiken och de sceniska infallen är i huvudsak direktverkande: Ljuset, i Fredrik Nilssons design, växlande mellan blått, rött, grönt och slutligen häftigt fosforescerande. Simon Runstens snyggt skiftande ljudbild. Dansaren Anna-Karin Rapp som illusoriskt ”föds”, ur något som liknar ett livmoderhölje.
Ett ansikte som dyker upp i en glaskupa och börjar prata, om mammor och kanelbullar … Eller när ensemblen till publikens stora förtjusning förvandlas till sniffande råttor, mycket verklighetstroget – och smittsamt!
Björn Johansson Boklund som längtande prinsessa med Ferlin – ”Jag har tappat mitt slott och min papperslapp” – och Harry Martinsons Aniara i något omskriven åtanke.
Skört, skönt, stabilt, skojigt – och oerhört njutbart.
Loading ...
