Jordpojken på Helsingborgs stadsteater

I foajén ligger glansiga magasin med glada bebisar på framsidan. Bläddrar man igenom dem är det sida efter sida med leende mödrar tillsammans med mulliga små knoddar i trendiga kreationer. Verkligheten, har jag förstått, är en annan. Allt kan ju ske.
    Föräldrarna i pjäsen får en pojke som sitter fast i jorden och som inte går att flytta. Surrealistiskt, men handikappet skulle ju kunna vara ett annat.
    Visst älskar de honom men vintrarna i skogen är bistra, kraven är många och både mamman och pappan börjar tvivla i sin trötthet och uppgivenhet. Varför ska de lida och se på när livet går förbi? Samtidigt alla skuldkänslor. Och kärleken till barnet som inte kan lämna jorden.
    Starkast på scen lyser Dan Kandell. Med spretiga dreadlocks och halva kroppen under jorden lyckas han forma pojken Kalle med kroppsspråk, läten och mimik. Förändringen från bebis, till pojke och slutligen tonåring går smidigt. Även Lars Wiik som mormodern får det att gnistra till och lägger en komisk fernissa över föreställningen.
    Det är på något sätt befriande med en pjäs som visar att man kan tvivla som förälder, att man kan förbanna sin vardag och att vi alla kan krackelera. Men att helt fly ödet visar sig inte vara lätt, om ens möjligt.