Jösses flickor – återkomsten på Stockholms stadsteater

Den första halvan är en förkortad bearbetning av originalpjäsen från 1974, om kvinnosaksgruppen ”Jösses Flickor”. Jag rycks med i kvinnornas oförtrutna entusiasm när de mellan barnpassning och fabriksarbete hinner med att handstencilera flygblad och demonstrera för rätten till abort.
   Publiken hurrar tillsammans med kampgruppen när riksdagen äntligen får in tio kvinnor. Trots att decennierna snabbt flyger förbi så lyckas fabriksarbeterskorna, läkarna och hembiträdena bli människor av kött och blod. Den glädje som kvinnorna finner i varandra och i kampanjarbetet smittar och ger mig ibland associationen till det lyckorus ett mobbat barn måste känna när det äntligen fått en vän.
   Tyvärr tappar andra halvan farten, när det handlar om de senaste 30 åren. Mänskliga liv ersätts av en tröttsam uppräkning av politiska slagord och projicerade tv-nyhetsinslag. Flickor i färgglada maskeradkostymer demonstrerar, men vi får aldrig se vad de vill med sina liv och vad som hindrar dem. Feminismen framställs som en häftig livsstil snarare än något som uppstått ur riktiga problem. Många i premiärpubliken återkallade säkert minnena från 70-talet och hur det då kändes som att Jösses Flickor skulle kunna förändra världen. Det kommer nog inte hända den här gången.