Judiska teatern: Vi faller inte

Den neurotiska tv-producenten (Amanda Ooms) hinner inte få in ett barn i sin agenda eftersom hennes projekt är viktigare, Hennes man, den testosteronstinne gymnastikläraren (Peter Perski), vill desperat bli pappa. Grannparet i huset, den cyniske gynekologen (Per Graffman) och hans genomskinliga fru Beate (Mirja Turestedt) har samma problem fast könsmässigt omvänt: hon vill bli mamma men han vill inte bli pappa – eller i så fall bara åt sig själv med hjälp av lite genmanipulation han sysslar med på jobbet (för övrigt ett populärt ämne på scenerna i vår – se bl a Riks Dramas Ett vackert barn och Upsala stadsteaters kloningskabaré Cellsamma berättelser).
   Utan att avslöja för mycket: Mellan lägenheterna och sopnedkastet får de ändå till det – alla tillsammans.
   Låter det farsartat? Ja, ibland blir den nästan det. En svart fars med moraliska undertoner. Men Michaela Granit lyckas ändå bemästra den vanskliga balansgången genom att ömsom låta rollerna vara fyrkantiga karikatyrer, ömsom vertikala människor – som plötsligt faller genom sitt egna ytskikt.
   Judiska teatern har också teknisk kapacitet som utnyttjas väl. I Vi faller inte bidrar ett suggestivt ljusspel på golvet med mikroskopbilder av ägg och spermier till fertilitetsstämningen. Och Bebe Risenfors musik som inbegriper allt från det ofödda barnets hjärtljud (”som en båt på havet”) till själens klagande gnissel har absolut gehör i förhållande till texten.
   Kasten mellan yta och djup kan ibland bli för tvära och dualismen i det ett problem för publiken som inte alltid vet hur den ska förhålla sig till rollerna, men Granit och Perski bidrar utan tvekan till att belysa ett samtidsmönster man hittills inte sett mycket av på scenen.