Jeanette Langert är tillbaka med ännu ett verk inspirerat av Strindbergs Fröken Julie. Precis som i solot Fröken från 2008 använder hon urstarka Monica Milocco, denna gång flankerad av två alter egon: Annika Lindquist och Delphine Boutet.
De tre ligger utsträckta på det stora, lysande vita golv som scenografen Bente Lykke Møller placerat på Göteborgsoperans lilla scen. Publiken får ta plats längs kanterna, nära dansarnas spända kroppar vars perfekta former gjorts iögonfallande.
Den lätt anakronistiska kostymen – också Lykke Møller – förstärker det formfulländade, strama intrycket.
Det är enkelt, smart och barbent. Tänk svart bikini på transparent nylon till stram knut och tåspetsskor. Eller sidenblus och pärlörhängen, korsett och blomsterkrans i håret. Det övergripande visuella intrycket är en paradoxal Julie – fördjupad, barbiefierad och skruvad ett hårt varv inåt.
Rörelsespråket är detsamma som senast – klassiska, tillspetsade linjer med en närmast akrobatisk twist i långsam takt. Jag associerar än en gång den lätt groteska profilen till samtida nordisk Butoh.
Den kontemplativa tystnad som bäddar in rörelserna bryts endast vid två tillfällen, då Hugo Alfvéns romantiska toner distanserar dansarna från midsommargrönskan utanför.
Jag drar gärna in den avskalade, sköna estetiken i det här, trots att den är rätt obehaglig. Ovanför golvet hänger en ring och en trapets, vilket för tankarna till mekanisk Linggymnastik och kollektiv lydnad.
Langerts infallsvinkel förmedlar Julies ångest, utan att blanda in någon Jean. I stället fördjupar hon porträttet av en kvinna på gränsen, med tre temperament. Ett omvälvande grepp, som lyckas inte minst tack vare de underbara dansarna.
Mångfacetterade Monica Milocco är som sagt en underbar uttolkare av Jeanette Langert. Att hon gör porträttet ihop med två snarlika, jämbördiga dansare hade kunnat resultera i en tävlingssituation – men icke. De tre både skuggar och framhäver varandras respektive personlighet.
Delphine Boutet är en ny, spännande bekantskap för mig. Hon har ett livligt temperament och en nobel air som känns väldigt rätt i sammanhanget. Annika Lindquist förkroppsligar med sin nordiska look sinnebilden av Julie ur ett danshistoriskt, svenskt perspektiv. Hon dominerar slutet av verket med sin vackra, laddade kamp mot den stela stränga trapetsen. Jag har sällan sett henne så dramatisk och ändå återhållen i sin framtoning.
Jag har längtat efter en fortsättning på föregångaren Fröken. Den koreografiska idén är så stark och figuren Julie så intressant. Det känns riktigt bra att kunna konstatera att Julie³ är en fullödig uppföljare. Och att en tredje del sannolikt skulle sitta som en smäck.
Loading ...
