Hur kan någon släppa Åsa Gustafsson? Jag höll på att köra i diket i våras, när hon i en av sina lokalradiokrönikor konstaterade att det var dags att ta farväl. Förmodligen var det nån budget som hade krympt – jag minns inte. Jag blev bara oändligt besviken på att inte längre få vardagen filtrerad genom Åsas briljanta filter. Så jag säger tack, Folkteatern, för att ni ger oss La Gustafsson i ny, marin version.
Nej det finns ingen komedienne som bättre än Åsa Gustafsson kombinerar det underfundigt lågmälda med det ”brôtigt” livsbejakande. Med hjälp av ett ljuvligt litet kompband smyger hon på publiken berättelsen om en livskris, mot bakgrund av smart scenografi av Robert W Ljung, på temat båt och brygga. Där landar vår berättare i grova kängor, vippande klänning och osvallande hår. Vi får veta att hon har livskrisat och skaffat båt i stället för barn. På bryggan finner hon en sorts dysfunktionell familj, som hon gestaltar med mer eller mindre klockrena imiationer.
Det som klingar lite falskt i helheten är när vissa karaktärer tippar över mot det karikerande hållet. Åsa Gustafsson är grym på dialekter, men ett par av hennes figurer tycks enbart syfta till att få fram garv. Hamnvakten Ghadaffi med polyperna har till exempel inte samma djup som småländskan med hemligt jobb på Försäkringskassan. Liksom den hysteriskt framåtblickande entreprenören med konsultsvenska från Umeå, ger hon samtiden kropp med underfundig humor i varenda bisats.
Åsa Gustafssons musikalitet och språkkänsla präglar så klart monologen och utbytet med bandet. Det lyser om de tre musikerna när de lever med i sin primadonnas äventyr, och deras komp låter tajt på ett ruffigt vis. Åsa spelar munspel som en trollkvinna och sjunger lika layed back som självaste Sonya Hedenbratt. Avslutningsvis är texterna skär poesi som man vid behov skulle kunna skriva ner, rama in och ge bort i julklapp.
Loading ...
