Gerhard Hoberstorfers Victor, företrädare för den yngste generationen, leder oss genom berättelsen. Ständigt närvarande på scen fungerar han som både iakttagare och medskapare till det som sker. Han får hjälp av berättelsens övriga karaktärer som effektfullt levandegör och skapar de rum Charles Korolys enkla och vackra scenbild utelämnat.
Föreställningens stämning av ständigt underliggande oro och sorg förstärks elegant av Sven-David Sandströms suggestiva musik. Men trots den ständigt närvarande musiken, skapas aldrig någon riktigt heltäckande, sammanbindande rytm. Många partier känns alldeles för långa, som när Sidner hjälper Selma Lagerlöf, parant spelad av Bergljót Árnadóttir, att sprätta böcker och bryter upp föreställningens flöde snarare än att fördjupa den.
Istället blir det de enskilda scenerna som lyser igenom. När Samuel Frölers Aron uppslukas i en imaginär duett med sin döda hustru och skildrar en sorg bortom vår förståelse eller när Magnus Kreppers Sidner flyter samman med Stollen, en sammanbiten och lysande Tobias Hjelm, och omges av fyra dansande kopior av Fanny, spelad av en drömsk och sval Nina Gunke. Eller Arons självmordscen, där han sugs in i en regnrocksklädd massa efter att ha skymtat Solveigs röda klänning under en av rockarna. I dessa scener känns såväl Tunström som Bach närmare än vad föreställningen som helhet låter ana.
Loading ...
