Peter Steins maratontuppsättning av Goethes Faust var vinterns stora teaterhändelse i Berlin. Den spelas fortfarande för fulla hus i en gammal industrilokal vid Spree, och det verkar inte tära på folks tålamod att de måste vandra runt i ett öde industrilandskap i två hela dagar för att tillgodogöra sig pjäsen.
Men vad händer under våren? Megalomanin tycks gudskelov vara på väg ut, och istället är gästspelen många och intressanta.
Teatersamuraj sätter upp Jungfruleken
I ”Haus der Kulturen der Welt” till exempel huserar ett par av den så kallade världsteaterns mest intressanta namn: Yoshi Oida, den gamla Peter Brook-skådisen, har axlat regikappan och givit sig på Genets Jungfruleken, med två dansare i huvudrollerna: Koffi Koko och Ismael Ivo. Den Parisbaserade Koko är en världsmedborgare i ordets sanna betydelse: inte nog med att han har erövrat den europeiska dansscenen, i sitt västafrikanska ursprungsland, Benin, är han dessutom legitimerad voodopräst.
Något liknande gäller Ismael Ivo, brasilianare till börden – en man som tidigare har gjort sig känd för att hämta inspiration från folkreligionen, i huvudsak från den brasilianska Candomblén, vars mörka sida kallas för Macumba. Nu går de lösa på varandra på Berlins största scen för internationella spektakel: Världskulturhuset. Ingenting för mörkrädda kan man tänka när svart magi möter Genets cocktail av sex, brott och ritualer. Karln var ju skeptisk till den europeiska teatern och lär istället ha vurmat för den kinesiska och japanska. Och är det någon som skall hålla i ett sånt projekt så är det förstås den japanske teatersamurajen Oida…
Äntligen en judisk teater
En judisk teater har länge varit en hjärtefråga för många berlinare. Förvisso finns det sedan ett tiotal år tillbaka en fast scen för klezmermusik och jiddische chansons, den så kallade Hackescher Hof-teatern i Mitte – men faktiskt inget tillhåll för den vanliga teatern. Förrän nu vill säga.
Det är regissören Dan Lavah som i vår tänker öppna teater på Hohenzollerndamm 177 i stadsdelen Wilmersdorf. Teatern heter Bahma (”Scen” på hebreiska), och här är det meningen att den tyskjudiska teatern skall återuppstå i sin forna prakt, fast i mindre format.
Det är inte så lite politik och prestige inblandat i spelet. Och heller inte så lite sentimentalitet. Från tiden kring det förra sekelskiftet fram till det nazistiska maktövertagandet hade Berlin nämligen en mycket livlig judisk teaterscen, kanske den livligaste i världen vid sidan av New Yorks. Det fanns judiska stjärnregissörer som Max Reinhardt, och divor som Lin Jaldali och Elisabeth Bergner. Och tidens stora teaterkritiker var även han av judisk börd: Alfred Kerr.
Fram till trettiotalet fanns det dessutom en livlig judisk off-scen i Berlin. Mest berömd var Concordiatetaern som drev hejdlöst med den framväxande nazismen, men det fanns också ett otal kabarétscener och musikklubbar. De flesta huserade i den sägenomspunna stadsdelen Scheuenviertel, Berlins judiska fattigkvarter strax norr om Alexander platz (för övrigt ypperligt beskriven av en annan av stadens stora judiska söner, nämligen Alfred Döblin i romanklassikern Berlin Alexander Platz).
Anne Frank-produktion planeras
Scheunenviertel är idag fyllt av yuppies, lyxrenoverade fastigheter och guldkrogar, men kvarteret har också, på nytt, blivit centrum för Tysklands diminutiva judiska folkspillra, symboliserad av den magnifika Synagogan på Oranienburgerstrasse. Det är i dessa kvarter, tänker jag, som Dan Lavah borde ha placerat sin teater, men troligen är hyrorna astronomiska, och alltså fick det bli det sömniga Wilmersdorf i Västberlin. Tidningarna är hur som helst i eld och lågor, och projektet är redan mångomskrivet.
Teatern planerar bland annat en Anne Frank-produktion och pjäser av israeliska dramatiker som Sobol eller Mazja. Vidare tänker sig Lavah att teatern skulle kunna husera en litterär salong i den legendariska Henriette Herz anda.
Lika omtalat, men av en helt annan karaktär, är ett teaterprojekt betitlat: (2B)^I(2B) Och vad kan det stå för månntro? Rätt gissat: To be or not to be.
Hamlet på Internet – Online, Interactive
Det är skådespelaren Herbert Fritsch från Volksbühne som nu skall regissera Hamlet på Internet, online, interactive!
“Internet duger bara åt att sprida porr och nazistpropaganda”, beklagade sig Peter Stein nyligen efter ett misslyckat försök att auktionera ut biljetter till sin Faust-föreställning till högstbjudande på nätet. (Man hittade faktiskt inte en enda hugad spekulant, vilket inte säger något om pjäsens framgångar, utan kanske mer om teaterpublikens svala intresse för Internet). Så hur skall det gå för Fritsch? Bra får vi hoppas.
”Kriser är ideala för teatern” skriver nöjestidningen Tip apropå föreställningen, och i IT-världen råder ju som bekant rena självmordsstämningen. När Nasdaqbörsen befinner sig i fritt fall, Ericsson går med miljardförluster och varannan Internetfirma har konkat är det kanske dags för teatern att leta sig fram till krishärden, för teatern funkar ju som vi vet alltid bäst i kristider. Kanske kan Hamlet rentav rädda den nya ekonomin? Åtminstone, får man hoppas, kommer pjäsen att roa en och annan ruinerad IT-direktör.
Sponsrad av bilfirma
Fritsch betraktas allmänt som en av de mer vansinniga skådisarna på en teater (Volksbühne) som sannerligen inte lider brist på dårar. (Han är däremot inte lika vansinnig som Christoph Schlingensief som nyligen vallade en till hund förklädd skådespelare på en berlinsk tunnelbaneperrong – naken, i strypkoppel och med en präktig morot uppstickande ur arslet!)
Fritsch har engagerat hela 500 skådisar till föreställningen, och pjäsen är uppdelad i 111 filmfragment. Projektet lär visst vara svindyrt (tex sysslar 60 personer bara med datorgrafiken), men bilfirman Bentley har gått in med pengar och dessutom ställt en limousin till regissörens förfogande. Annars arbetar faktiskt gräddan av Berlins skådespelare gratis: Sophie Rois, Martin Wuttke, Corinna Harfouch, Klaus Mertens och Meret Becket för att nämna några.
Digitalt pussel
Ur de 111 filmfragmenten är det inte meningen att ett linjärt Hamletdrama skall uppstå, istället är det tänkt att man skall klicka sig fram som man själv vill, och på så vis, vara med och regissera och sätta ihop Hamletpusslet.
Alltså: montage, fragment och dekonstruktivism! Vågar man sig på ordet postmodern? En sak är säker: Heiner Müller, den för några år sedan bortgångne stjärnregissören/dramatikern och chefen för ärevördiga Berliner Ensemble gottar sig säkert i graven: För är inte detta förlängningen av hans Hamletmaskin, drömmen om människan som smälter samman med maskinen?
Fritsch, som själv är internetjunkie, beskriver saken så här: “Förr eller senare blir du verkligen en del av maskinen, gränserna mellan den egna kroppen, medvetandet och datorn löses upp.” Pjäsen finns att klicka sig fram i från mitten av april via denna länk.
Loading ...
