Jungfrulek under lupp

I centrum för intresset står skådespelaren; inte som uttolkare av texten utan som en individ bärande på egna livsberättelser. Vad händer i mötet med andras berättelser? Vilka är regissörens och dramatikerns yrkesfunktioner? Frågor som dessa var den egentliga utgångspunkten för föreställningens tillblivelse.
   Med fria improvisationer, associationer och diskussioner kring skapandets villkor och teaterns förutsättningar ledde arbetet så småningom till olika textförslag. Dramatikern Malin Lindroth som aktivt deltog i första fasen av processen, hittade till slut en fruktbar resonansbotten i en av texterna som användes i det gemensamma arbetet – en scen ur Jean Genets Jungfruleken.
I den ställs många av frågorna i projektet på sin spets: vems är berättelsen?  Är det dramatikern som ensam har tolkningsföreträde? Hur ska då skådespelaren förhålla sig till texten? Måste alla parter hitta ett gemensamt tema eller räcker det att mötas i ett gemensamt rum? 

Jungfrulekar har blivit ett sådant möte. Inte bara ett möte mellan alla de som var involverade i skapandeprocessen utan också ett möte där man bjuder in åskådarna att dra slutsatser och där nya frågor väcks. Det är en pjäs i pjäsen. Skådespelarna Lena Dahlén, Tone Helly-Hansen och Rikard Södersten är tre jämnstarka personligheter som rör sig på många olika plan i denna fiktion – eller är det verkligheten?
   Alla är vi ju bärare av våra berättelser där fiktion och verklighet ingår en förening och konstituerar vaar världsbild och samtidigt ger oss en möjlighet att ta plats i den. Hur blir då vårt, tittarnas, möte med denna föreställning? Blir det annorlunda? Har vi en möjlighet att ta del av den bakomliggande processen? Frågorna är många.
   Vid ingången till salongen möter oss en naken modell av scenen, en trälåda som mycket tydligt ramar in själva spelrummet. Väl inne förstärks intrycket ytterligare. Några få möbler och klädespersedlar kompletterar bilden. Det är ett tittskåp där denna pjäs (Genet, missnöjd med den officiella insceneringen, hittar två nya presumtiva skådespelerskor som han själv ska regissera i en ny uppsättning) i pjäsen (Genets Jungfruleken) ska utspela sig. Ett möte mellan tre berättelser där det, tvärtemot det sedvanliga, inte är dramatikerns berättelse som tar hem spelet. 

Och hur förhåller det sig med tittaren? Jag ställer mig själv frågan om man måste känna till Genets pjäs och kommer fram till att ja, det är en klar fördel. Dels har vi här en intertextuell dialog (två berättelser i ett möte), dels ett finförgrenat ”nervsystem” mellan samtliga inblandade berättelser. Jag vill påstå att det handlar om distansering liknande Brechts verfremdungseffekt. Det handlar inte om inlevelse utan om att både vår känsla och vårt intellekt sätts i rörelse. Vi börjar ställa frågor. Frågor som gör oss till medskapare och utvidgar våra egna berättelser vilket är nödvändigt i våra egna möten med verkligheten.
    Pjäsen spelas bara ett fåtal gånger i oktober men frågorna som undersöks kommer att följas upp i en forskningsrapport längre fram. Jag vill mer än gärna ta del av den.