Genets pjäs skildrar två pigor, vars utsikter till ett värdigt liv för länge sedan kvävts av deras matmors hegemoni. Pigornas hemliga förakt för henne, men samtidigt deras intensiva och alluppslukande önskan om ombytta roller, blir ett tveeggat vapen som, ämnat att förgöra matmodern, till slut förgör dem själva.
Vi möts av ett naket rum med ett schackrutigt golv: är våra liv och våra relationer bara mer eller mindre skickliga schackspelsdrag? Pigorna förflyttar sig bara på de svarta rutorna medan matmoderns rörelsefrihet i rummet tycks vara obegränsad. Rollfigurernas rörelser är till att börja medtrevande, förflyttningarna ryckiga, men allteftersom alla instängda känslor och begär tvingar sig fram, ökar spelets tempo och kontrollen släpper. Men – varning! De vita rutorna är fyllda med sand, en flyktig materia som skapar kaos och oreda i rummet, så snart man råkar överskrida sin utstakade väg! Och vem hotar vem?
Spelets öppning känns tyvärr något oklart i konturerna. Man skulle önska ett fastare grepp i anslaget. Genets texter är erkänt svåra att tolka, men att pjäsen problematiserar och för fram skiftande reflektioner kring ondska och brott och vårt (allas?) kluvna förhållande till makt, bör vara klart.
Ett team av jämnstarka konstnärer står, trots mina reservationer beträffande inledningen, för en i övrigt väl sammanhållen föreställning.
Loading ...
