Storyn i Kung Kackerlackas är lite densamma som i alla de amerikanska katastroffilmer som har överöst biograferna sedan 70-talet: jorden går under och de enda som har överlevt är i det här fallet de kryp som har funnits i snart 400 miljoner år, kackerlackan.
I ett scenrum som domineras av en rostig gungställning möter vi de tre överlevarna, en tysk, en orientalisk och en amerikans kackerlacka som lystrar till namnen Hegel, Fukoyama och Francis.
Från början leker de på lika villkor, men ganska snart vill Hegel som av en händelse råkar heter detsamma som filosofen Friedrich Hegel, den tyska idealismens förespråkare, bestämma över sina två kompisar. Hon leker president och befaller de andra att göra än det ena än det andra.
Först uppfattar de två andra kackerlackorna Hegels infall som en lek, men snart inser de att det blir allvar. När så Hegel går så långt att hon tvingar Fukoyama att tortera sin kompis Francis, så är leken mer än blodigt allvar – den är en krigsförklaring.
Under spelets gång som går från diktatur till demokrati på 40 minuter, växlar sedan makt mellan de tre vännerna, energiskt gestaltade av Carina Ehrenholm, Marie Dahl och Andreas Lindal. Och oavsett kejsare eller president, så är maktmissbruket konstant.
Det är ett intelligent och mångbottnad manus Nils Poletti har skrivit på temat makt, som Turteatern för övrigt undersöker hela året ut.
Att just kackerlackan får gestalta mänsklighetens maktmissbruk förklarar Poletti mycket målande i programmet: Människorna är helt enkelt liksom kackerlackan ”anala överlevare, som skitar ner, förökar sig ansvarslöst och ofta saknar förmågan att samarbeta eller kommunicera”, tolkningslager i föreställningen som kanske går barnpubliken förbi, men tilltalar oss vuxna. Tilltalar de små gör däremot det lite väl – ur ett vuxenperspektiv – frekventa pruttandet i föreställningen.
Loading ...
