Kafka på Teater Galeasen

Hannes Meidals pjäs presenteras med Eugène Janssons ljusa målning från flottans badhus, med nakna atletiska män. Men på plats känns det snarare som om man befinner sig inuti tavlans mörka negativ. Istället för det blå vattnet, den höga luften och de unga männen, ligger en äldre kvinna i ett badkar i ett dunkelt kabinett med dystra draperier.
   Inga Edwards lågmälda och tankspridda gestaltning av modern är oerhört spännande. Det är som om hennes lätthet blir överdriven vid sidan av Hannes Meidals intensiva Franz, hans förtvivlade gymnastik och yrande saliv. Sent ska jag glömma Meidals obehagligt sökande mun, hur den trevar över ord och uttryck: redan färdig i tanken, men ovillig att förmedla.
   Mycket är bra, men dramatiken lyfter inte. Det blir inte roligare än Kafkas dagboksanteckningar. För trots sina två roller är pjäsen en monolog. Och där trampar den tyvärr också i monologens lättaste fällor: i brist på handling, gestaltning och relation blir texten orerande. Även om pjäsen är känsligt skriven så saknas riktningen. Det känns som att skådespelaren Meidal försöker göra dramatikerns arbete i efterhand och ploga en rak fåra i ett alltför ofärdigt material.