När skådespelaren Åsa Widéen under Teaterns dag i Malmö gav ett smakprov ur Sofia Rapp Johanssons diktsvit Silverfisken lämnade delar av publiken föreställningen. Det är förståeligt. Berättelsen om Lill-Fia, författarinnans alter ego, är nämligen en rak nedstigning till helvetet.
Sofia Rapp Johansson berättar i den rimmade ramsans form om hur hon misshandlas och våldtas av sin far, och om hennes mors psykiska sjukdom. Att hon överhuvudtaget överlevde övergreppen och dessutom orkade resa sig och skriva om dem måste ses som ett stordåd.
Föreställningen börjar lika abrupt som den slutar på Institutets numera spruckna och kakelbeklädda scengolv. Som åskådare hamnar jag redan från början hjälplöst ett steg efter, en känsla som tyvärr håller i sig under föreställningens gång.
Jag vet inte om det är en medveten tanke, det finns trots allt en poäng i att lämna sin publik i en känsla av hjälplöshet, jag måste fullt lita på att skådespelaren leder mig rätt. Precis som ett barn måste ledsagas av en vuxen.
Åsa Wideén närmar sig texten bitvis med en kylig distansering, vilket oftast fungerar alldeles utmärkt – genom distansen kommer jag som åskådare barnet närmre. Jag får svårare att värja mig mot textens brutalitet.
Men jag får en känsla av att föreställningen fortfarande är på experimentstadiet. Det finns många bra idéer, men de är allt för ofta oetablerade och scenerna känns stundtals ofärdiga. Det är synd, det är ett hårt och tufft ämne som förtjänar att drabba publiken med en hård käftsmäll. Nu blir det bara till en lätt örfil.
Loading ...
