Södra Teatern inledde maj med tre färgstarka damer, tre ”grand ladies of art”. Och deras grandeur är det lätt att skriva under på! Just därför kanske inte helt givet att, om än bara i marknadsföringssyfte, klumpa ihop just dessa till en och samma kvinnovecka – alla hugade hann knappast gå på alla tre, artisterna talar synnerligen väl för sig själva var och en för sig, och har inte uppenbart mycket gemensamt. Utom sin excentricitet, kraft och känsla för det dramatiska.
Svartsjungande Diamanda Galás mässa kan du läsa om här. Jessie Evans i svartguldig kroppsstrumpa och saxofon utmanade den stockholmska barpubliken med en utlevande attack av sexig musik och afrikanskinspirerad dans (på bardisken, javisst). Och så har vi då Astrid Hadad.
Färgstark var ordet. Stark som eldvatten, drypande av syrligheter som en hel hink citroner och med en sälta som inte precis ryms i tumvecket. Astrid Hadad är nämligen inte bara en shot tequila, hon är liksom hela flaskan.
Allt och alla får sig en skvätt – patriarkatet, förhållandet mellan USA och Mexiko, G8-mötena (”tänk att de fortfarande inte har hittat g-punkten”), och mediedrevet om svininfluensan (mexikanska Hadad gör själv entré i gasmask och pepprar med influensaskämt hela kvällen). Plus en hel del skott under patronbältet: hon ser barnsligt förtjust ut när hon får leverera snuskigheter.
Men framför allt sjunger hon – föreställningen är en smakmeny där delar av olika shower presenterar Astrid Hadad för den svenska publiken (hon drog vidare till Madefestivalen i Umeå dagen efter). Vilket kanske förklarar känslan av lite på varandra staplade nummer.
Det är också vad jag förstår ännu roligare om man kan sin mexikanska populärmusik.
Men Hadad kommunicerar även i mycket hög grad i bilder. Det gamla Lill Lindfors-tricket kan slänga sig i väggen. Hadads klädförvandlingar och kostymbyten är som små shower i sig. Jag tappar räkningen på hur många kjolar hon har ovanpå varandra, kollras bort av klänningar som bildar hela scenografier (till exempel en blomsterrabatt, och en romantisk kärleksbädd med säng och allt).
Just bortkollrad lär Hadad kunna göra vem som helst. Hur rutinerad hon än är så är hon så personligt närvarande och uppenbart glad över att stå på scenen att man smälter. Sällan har jag sett en artist så kaktustaggigt evil och så … ja, gullig på en och samma gång.
Loading ...
