Det är lustigt hur absurditeter kan både locka och stöta ifrån. Ibland fängslar de, som under Kalla kårar med Witold på Turteatern. Andra gånger får skruvade iscensättningar mitt intresse att tvärstanna, ord läggs till ord, helheten blir nonsens och min fantasi är som en trött fet katt på en solig trapp, loj, vill inte bemöda sig med att förflytta sig det allra minsta. Det sistnämnda upplevde jag exempelvis under den mer utflippade delen av Allsång på Elverket (som min Nummerkollega däremot gav högsta betyg!)
Men kanske är just det charmen med absurditeter? När de faller rätt slår dess vansinnigheter rot i minnet för gott. Polske Witold Gombrowicz har sått tankefrön i många läsare, och hans fans påpekar gärna att vore det inte för en rad olyckliga omständigheter skulle han vara lika vida läst som vilken Proust eller Ionesco som helst.
Här hemma i Sverige gör Turteatern sitt för att sprida gigantens verk: Efter den hyllade Vigseln ger de sig i kast med två noveller ur Bakakaj, Gombrowicz’ egenhändigt omarbetade debutsamling som Modernista gav ut på svenska så sent som 2006.
Ett gemensamt drag för styckena man sätter upp är uppvaknande.
I Grevinnan von Petzholds gästabud för en ung man ur borgerligheten ordet. Han är ytterst hedrad att få delta under grevinnans beryktade och sublima vegetariska gästabud men rycks brysk ur hänförelsen över aristokratins förfining när gästerna uppvisar en mordisk sida – är månne dessa juvelbeströdda ädlingar mer ”homo vulgaris” än den simplaste pöbel?
Nils Polettis frackklädda uppkomling spänner effektivt ögonen i publiken – som passande nog sitter och sörplar blomkålssoppa – under hela sin tempofyllda uppläsning och växlar roller med imponerande Commedia dell’arte-frenesi.
I det andra stycket, Jungfrudom, vaknar unga Alice upp till livets makabra lockelser efter att en luffare slängt en sten på henne. Denna incident triggar ett ifrågasättande av den skyddade verkstad som är jungfruns lott, frågor som är svåra för hennes fästman att smälta. Vore det inte för att han avkrävde samma renhet (nåja, nästan) från sig själv vore detta en provocerande moralitet om att fina flickor inte ska bry sina små huvuden om livets skuggsida. Men hos Gombrowicz kan allt ändras på en mening eller två och ingen tolkning är given.
Likt Poletti bjuder Jesper Feldt och Carina Ehrenholm en komisk spelstil där stora gester lekfullt samspelar med deras rödmålade kinder och läppar. Konstlat men samtidigt mitt i prick. Inramningen är ett gemytligt teaterkafé. Vi sitter vid dukade bord i foajén, mittemellan två små scener där skådespelarna rör sig.
Stämningen är lättsam och proffsig och i Turteaterns tappning blir Gombrowicz om inte nutida så i alla fall nygammal. Det absurda lurar nära ytan i alla tider.
Loading ...
