Men vissa kritiker saknar den problematiska Göthefamiljen Cervieng och tycker att den nya pjäsen är tunn och tom. Det bara ska vara svårt och tungt på teatern – gärna med en nypa folkhemsnostalgi.
Men ännu mer publikfriande lär det bli när den första av vårens två Vilhelm Moberg-föreställningar från Riksteatern når dessa breddgrader, den förmodade publiksuccén Marknadsafton. Sedan kommer Utvandrarna i Farnaz Arbabis omvända tolkning och ger riksteaterutbudet mer tyngd. I mars får vi också se Riksteaterns version av polsk rörmokare med nyskrivna verk av Lena Andersson, Maciej Zaremba, Alexander Ahndoril med flera författare och journalister.
Flykting- och invandrartemat går igen i Teater Västernorrlands andra urpremiär i vår, ungdomspjäsen Luckan av Isa Schöier (regi Öllegård Goulos). En pjäs som bygger på samtal med Sundsvallsungdomar och uppmuntrar vilsna unga att engagera sig i andra – gärna då flyktingar (se recension i nummer).
Något att vara nyfiken på är Norrdans som har fått en ny konstnärlig ledare i Mira Helenius. Hon kommer från Finland och är sedan 1998 en av dansarna i ensemblen. Hennes ledaregenskaper är ett oskrivet blad men hon har goda relationer med folk i regionen. Kanske kan hon bidra till förbättrade publiksiffror för kompaniet som i vår turnerar med föreställningen 1 – 2 – 3 – 4.
Någon som inte har fått en ny konstnärlig ledare är Folkteatern i Gävleborg. Här har man nyligen haft urpremiär på En annan Anna av Anna Jörgensdotter (se tidigare notis i nummer) och i sommar spelar teatern Molières Tartuffe i regi av Olle Törnqvist. Han var nog senast sedd i Växjö men kallas i pressmeddelandet för ”Gävleregissören”. Ny chef kan tänkas? Törnqvist var tidigare knuten till Skottes Musikteater i Gävle men har på senare år arbetat över hela Sverige.
Oberoende av vilken chef de får vore det fint om de ville fortsätta med sin djupdykande utforskning av teaterkonsten och dess rötter. I stället för att styras av trender, publikfrieri och propåer från makthavare.
Djupdykningar tycks de hålla på med i Ryssland, med teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij (1863- 1938) som utgångspunkt. Efter en kurs i Hudiksvall(!) med teaterpedagogen, regissören och skådespelerskan Jelena Kopylova från S:t Petersburg frågar jag mig varför inte svensk teater i större utsträckning går rakt på de ryska källorna. Kopylova är återkommande gästlärare på Marieborgs folkhögskola och chockerade genom att tala om etik som en huvudfråga för den professionella teatern. Hon presenterade ett genomgripande program för skådespelarträning, långt från den dammiga naturalism och det inkrökta psykologiserande som Stanislavskij vanligtvis förknippas med. Det här var fysiskt, samtida och hade en nästan vetenskaplig objektivitet. Lite mer sånt och vi kanske skulle slippa en massa ytligt skådespeleri, trendnisseri och publikfrieri.
Läs även Karin Kämsbys reportage om Gåvan eller den polska rörmokaren
Loading ...
