När jag läser programmet som annonserar att detta är en ”once in a lifetime experience” och ser det glättiga omslaget får jag associationer till ljusshower à la Bounce och häftig dans à la Melo. Men Kamuyot dansas i färglöst ljusrörsljus och någon särskilt stor upplevelse blir det inte heller eftersom konceptet är allt för ytligt.
Inte heller de galna dräkterna som finns återgivna i programmet finns med i nyuppsättningen. De har ersatts av ett slags punkinspirerade kostymer som känns rätt daterade (dagens ungdomar var ju knappt födda när punken regerade). Kamuyot är alltså inte ett nytt stycke, utan det skapades ursprungligen för Ohad Naharins eget Batsheva Dance Company i Tel Aviv, och det bidrar förmodligen till att det inte känns riktigt angeläget. Men vad jag verkligen saknar är dansglädjen, vilket kan bero på att dansarna vid premiären var övervakade av instuderaren Yoshifumi Inaos skarpa blick.
De sexton skickliga unga dansarna kommer förhoppningsvis att kunna slappna av så småningom och våga släppa fram den spontanitet som är nödvändig om Kamuyot skall utvecklas till en medryckande show.
Inledningsvis är också den unga publiken rätt avvaktande, men det som får dem med på noterna är inslaget av interaktivitet mellan dansare och publik. Det här är något av Naharins specialitet och det går inte att ta miste på ungdomarnas skräckblandade förtjusning inför risken (och möjligheten) att bli uppdragen på dansgolvet.
Men trots detta blir inte Kamuyot den medryckande upplevelse som programbladet utlovat utan framstår som det svagaste verk jag hittills sett av Ohad Naharin, trots dansarnas hängivna insatser.
Loading ...
