Dramapedagogen Jeanette Roos Sjöberg har skivit en bok som belyser och försöker bryta ner eventuella murar som kan finnas mellan scen och salong. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.
Att Samuel Becketts roman Murphy refuserades av 42 förlag innan den slutligen gavs ut, hörde till det som ungdomarna fick veta inför publikarbetet med I väntan på Godot på Dalateatern. Därefter gjorde eleverna en mängd övningar på temat makt och beroende. Det visade sig att detta var ett mycket angeläget ämne för dem.
Inför Andorra gjorde eleverna ett Forumspel på temat rasism. De valde en situation där personalen på en pizzeria trakasseras medan gästerna sitter tysta och äter. Övningen är till för att synliggöra konflikter. Genom att ingripa i handlingen och börja om försöker man hitta lösningar. Situationen upprepas tills den negativa utvecklingen har vänt.
I sin bok delar Jeanette Roos Sjöberg frikostigt ut övningar och arbetsmetoder för alla dem som vill skapa förståelse och grogrund för en föreställning, exempelvis hos teaterovana högstadieelever. En poäng ligger i att efterarbetet betraktas som lika viktigt som förarbetet. Man lämnar helt enkelt inte publiken i sticket.
Varken skådespelare eller publik
Vad sker i området mellan scen och publik? Många skulle hävda att det är först där som teatern blir till. Den här boken handlar om dramapedagogerna som befinner sig i just det gränslandet. De tillhör ju varken skådespelarna på scenen eller publiken i salongen – den dubbla lojaliteten är kanske i själva verket en lojalitet mot teaterformen i sig.
Det finns en så ovan publik att en sorts lotsande in i föreställningen och kanske i själva teaterformen kan vara nödvändig. Utan att förstöra eller föregripa upplevelsen vill Sjöberg göra teatern begriplig och tillgänglig – även när den tar sig abstrakta uttryck – för en publik som består av till exempel högstadieelever. Det är ju ett väldigt slöseri, som Sjöberg säger, att skapa en teaterföreställning som ingen i publiken har förmåga att ta till sig.
Långrandig tendens
Kanske blir författaren väl omständlig när hon försöker reda ut de komplicerade mekanismerna bakom publikens möte med föreställningen. Det är tydligt att hon även i sitt språk försöker vända sig till en publik som inte nödvändigtvis är helt initierad, vilket är bra, men priset blir tyvärr en långrandighet. Ett idogt upprepande av poängen gör knappast texten mer begriplig.
Men den stora styrkan i boken är att Sjöberg slösar med nyttiga dramaövningar och går igenom sina egna erfarenheter på Dalateatern. Hon tillhandahåller associationsövningar, heta stolen, stumma statyer, statyer med repliker, önskepjäsen, där alla elever får blunda och tänka ut en teaterpjäs de skulle vilja se, för att sedan presentera den och sig själva.
Gör det abstrakta konkret
I grunden handlar hela Sjöbergs arbete om att göra det abstrakta konkret, att deltagarna ska förstå den process som ligger bakom författandet av en pjäs och bekanta sig med dess tema och frågeställning.
Att ha professionella personer, dramapedagoger, som steg för steg låter publiken möta en pjäs både före och efter föreställningen, som ser till att publiken blir delaktig i teaterupplevelsen genom att investera någonting av sig själv låter fantastiskt. Efter att ha tagit del av Sjöbergs bok återstår bara en fråga: varför håller inte alla teatrar sig med dramapedagoger? De tycks plötsligt oumbärliga.
Loading ...
