Regiteater brukar man kalla den sortens uppsättningar som placerar det sceniska uttrycket framför texten, ibland på bekostnad av texten genom estetisering eller rentav ironisering. När detta utförs på klassiker utmynnar det lätt i en sorts klassikerslakt i den traditionsbundna teatervärldens ögon. Moment:teater i södra Stockholm har profilerat sig genom sin alldeles speciella estetik, deras lekfulla och ibland skräniga attacker på klassikerna har kulminerat i flera befriande blodbad.
När regissören Pontus Stenshäll nu med ett snarlikt men egentligen spegelvänt tillvägagångssätt, med en sorts omvänd ironi, ger sig på Sarah Kane, en författare som själv slaktar vilt i sina texter, känns det som att regitanken segrar över resultatet i negativ bemärkelse. Som om han först och främst vill pinka revir och markera att inte ens Sarah Kane ska betraktas som någon helig ko när hon spelas i Gubbängen. Att det inte finns något självklart si för klassiker och så för samtidsdramatik på den här teatern. Att teater i första hand är teater. Och den tanken kan jag visserligen uppskatta.
Här behandlas manuset (som ju alltså inte är någon klassiker, pjäsen är skriven 1997) med en överdriven texttrogenhet. Skådespelarna betonar uttryckligen att detta är teater, de har ibland masker, ibland blir de nästan privata, de uttalar scenangivelser och anvisningar, de spelar nakna men är fullt påklädda. Jag kan se poängen i distanseringseffektsökeriet, men jag saknar verkligen möjligheten att bli omskakad.
Iscensättningen görs på en antikklassicistiskt antydd skådeplats med altare och en tempelfond som domineras av joniska, uppblåbara plastkolonner och något oläsligt, handskrivet i fonden. Det antika dramats kör står parkerad till vänster, också maskförsedd men, bortsett från livemusikerna, mestadels stum eftersom majoriteten av körmedlemmarna är skyltdockor.
Tanken går på något sätt i linje med dramat. Sarah Kane förhöll sig medvetet till klassikerna och till det klassiska. Hon gör i Befriad en personlig samtidstolkning av klassisk och tidlös kärlekstörst kombinerad med samtidens mänskliga grymhet. När jag läser pjäsen upplever jag den som ett oerhört ärligt försök att penetrera denna grymhet. Personerna är med poesins unika logik på samma gång helt obegripliga som fullt begripliga. Det sjuka och friska går liksom hand i hand och man förstår att de här människorna söker efter kärleken. Men den psykiska smärtan tar sig fysiska uttryck, i extremstarka övergreppsscener, i missbruk, våldtäkter och lemlästning. De flesta håller nog med om att Sarah Kanes bild av verkligheten är värre än själva verkligheten.
Den alltid lika effektfulla, momentska musikillustrationen, signerad Simon Steensland, bäddar liksom texten för en smärtsam känsloupplevelse, med vackert sakrala vokalslingor som kontrasteras med liveframfört elbasmangel och trumsalvor. Men så fort man börjar gå i gång känslomässigt kliver skådespelarna ur rollerna och säger ”det här händer inte”. Nähä. Okej. Lite irriterande, men okej. Då åker jag väl hem igen då. Oberörd och två timmar äldre.
Loading ...
