En halvtimme försenad kommer premiären av Helen Keller igång. Det är mycket med det tekniska när det gäller att få hörslingor och headset för syntolkning att fungera. Teater Relevants uppsättning vill nå ut till alla: från seende och hörande till dem som är dövblinda. Inte helt lätt, med tanke på att teater är en visuell och audiell konstform, men Helen Keller tycks engagera, beröra och roa även dem med olika funktionshinder. En annan poäng är att oväntade broar kan byggas. Jag slår mig ner bredvid en blind kvinna från Borlänge, med ledhund. Eftersom jag själv är hundägare inleder vi omedelbart ett samtal…
Amerikanska Helen Keller (född 1880) blev efter en febersjukdom dövblind vid 19 månaders ålder, men lyckades så småningom bli författare och kämpade för kvinnors och funktionshindrades rättigheter. I pjäsen möter vi henne som sjuåring.
Det pågår ett känslokrig på scen, en kamp mellan två lika starka viljor – Helen och hennes guvernant Anne Sullivan. Eller rättare sagt, Helen krigar med hela sin omgivning. Stina Eriksson gör en stark, konsekvent och övertygande rolltolkning. Detsamma gäller Sabina Heitmann som hennes guvernant. Deras samspel har nerv. Helens kropp skakar av frustration, hon stöter fram fötterna över scen, hennes ansikte skiftar från ilska till fascination, förvåning, tankfullhet… där hon befinner sig i sin egen, dövblinda bubbla. Hon tycks onåbar. Man förstår hennes familjs uppgivenhet. Att de i ett missriktat medlidande alltid låter henne få sin vilja igenom och agera husets våldsamma tyrann.
Anne sätter däremot tydliga gränser och tar Helen på allvar. Hon försöker få Helen att koppla ihop orden med deras betydelser. Att ge henne ett språk. Viljekampen mellan Helen och Anne intresserar mig oupphörligt. Likaså Annes kamp med att övertyga Helens familj om att få fortsätta med sina försök. Dessa två roller känns fullödiga, medan övriga familjemedlemmar framstår som mer endimensionella.
Regissör Klas Wiljergård lyfter fram komiska element för att lätta upp, som Emilia Roosmans barska rivjärn till hembiträde, Evelyn. Hon är ett salt vars kroppsspråk påminner mig om den avmätta husan i Karl-Bertil Jonssons julafton.
Teckenspråkstolken är snillrikt invävd i själva pjäsen, i form av Jimmie Sullivan (Robert Ingvarsson), föreställningens ledsagare. Fattighusbarnet Jimmie bor hos familjen men är bokstavligen osynliggjord (utom av Anne) – på samma sätt som funktionshindrade i vårt samhälle.
Här finns ambitioner att vid enstaka tillfällen aktivera oväntade sinnen hos publiken, med hjälp av vibrationer, fläktar, med mera. En god tanke som kanske hade kunnat utvecklas ännu längre. Min främsta invändning är mot det tillrättalagda feel-good-slutet där det krämas på med smäktande musik och allt löser sig till det bästa. Men fram till dess är jag, mer eller mindre, med. Och gläds åt att Helen Keller sätts på en karta som vi alla kan avläsa.
Loading ...
