Jag tror att jag ska skriva ett brev till mig själv. Att läsas om 2556 dagar, kanske. Om sju år, alltså. Undrar hur jag ser på tillvaron då, jämfört med nu. Papper och kuvert plus inspiration har jag fått av Backa teater där uppsättningen 2556 dagar skildrar livet ur sjuåringars perspektiv. I likhet med storasyster-uppsättningen 4018 dagar, som 2009 tog elvaåringarnas parti, har ensemblen gjort tidsresor i sig själva och wow, vilken färd Johanna Larsson regisserar fram!
Leken ger föreställningen en självklar struktur och håller samman alla fragment till en berättelse. Linda Wallgrens scenografi är en bakgård med rött plank, ett typiskt ställe för fri lek. Med finurliga förändringar ges plats för både kojor, skolgård och en skum skogsdunge.
2556 dagar är en rolig och starkt emotionellt laddad föreställning. På barnens villkor, fri från nostalgi. Det finns stunder när tårarna är nära. Och många där jag skrattar befriat. Sjuåringen långt inne i mig drabbas direkt. Inte för att jag har precis samma erfarenheter som Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg och Kjell Wilhelmsen – samt musikerna Mats Nahlin och Stefan Abelsson, inte att förglömma. Nej, men sjuåringens känslor, stämningar och minnen av tillvarons obegriplighet och orättvisor likaväl som underbara upptäckter bär vi alla på.
Josefin Neldén som blir oskyldigt anklagad för att mobba en kamrat och hamnar i en livslång botgöring för något hon inte förstår att hon har gjort, Ulf Rönnerstrands sorgset filosofiska funderingar om livet och tiden, Kjell Wilhelmsens kamp för utrymme och uppskattning och Emelie Strömbergs eufori när hon knäcker läsandets kod, allt kan jag känna igen. När Ramtin Parvaneh som vuxen dubblerar sin kampsportande sjuåring på video väller vågor av ömhet genom hela mig.
Skådespelarna är alla sina åldrar, det är därför det blir så starkt. I den vuxna lever barnet vidare, ingen behöver låtsas. Med bilder presenterar ensemblen sig som sjuåringar. Alla vuxna representeras på scen av pappfigurer. Josefin Neldén kånkar på Anna Perssons mamma som en verklig börda. Men fröken Gunhild lyser, mild som en vintersol. En lärare som ser och med respekt förmår möta sjuåringens behov är guld värd, hen kan göra skillnad som räcker ända in i framtiden.
Loading ...
