Känslorationell MedeaI Medeas barn på Backa teater i Göteborg går förnuft ibland före känsla. På bild: Angelica Nagin Rad, Josefin Neldén och Ulf Rönnerstrand
Recensioner [2010-09-28]

Känslorationell Medea

Medeas barn av Per Lysander och Suzanne Osten
Scen: Backa Teater
Ort: Västra Götaland
Regi: Sergej Merkusjev
Scenografi: Heidi Saikkonen
Ljus: Peter Moa
Kostym: Heidi Saikkonen
Mask: Lotten Bergmark
Medverkande: Ylva Gallon, Magnus Lindberg, Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand, Angelica Negin Rad
Ljuddesign: Kenneth Kling
Länk: Backa teater


recension/teater. Medeas barn på Backa teater dissekerar barnens utsatthet vid föräldrarnas skilsmässa.  Det är raffinerat men sker delvis på känslornas bekostnad, menar Lis Hellström Sveningson.

”Vad är skiljas?” Lilljasons fråga blir hängande i luften. Länge. När någon äntligen vågar svara är det storasyster, Lillmedea, som gör vad hon kan för att dämpa hans – och sin egen – oro: skiljas är som att spotta, man skiljs från spottet när loskan far iväg.
   Det blir en rolig lek.



Leken är barns sätt att hantera världen, även det de inte begriper. Och skilsmässor övergår i allmänhet förståndet. Per Lysanders och Suzanne Ostens barnteaterklassiker Medeas barn är ett försök att göra vuxenkonflikten uthärdlig, sedd ur barnen perspektiv.
   Pjäsen är lika aktuell idag som vid urpremiären 1975. Sergej Merkusjevs uppsättning på Backa teater i Göteborg bearbetar bara lätt texten. Han ställer den en gång lyckliga familjen på perrongen. Knutpunkten för barnen när föräldrarnas vägar skiljs. Mor Medea i frånvänd profil, pappa Jason hukande av dåligt samvete med väskan beredd. Barnen mitt emellan.



Regin satsar på transparens. Den svarta, blanka scenen ger plats för byggen med moderna möbelmoduler och i trädgårdsdammen skapar barnen oroliga vågor. Scenografen Heidi Saikkonen förvandlar smart de genomskinliga väntkurerna till väggar i det härjade hemmet. Barnen och publiken ser rätt igenom, på Jasons vånda och Medeas vansinniga förtvivlan. Ändå är de långt borta. Hur barnen än bankar och ropar får de ingen kontakt.
   Hos Ylva Gallons Medea stumnar vreden i en sorg som gör henne till en zombie, en stukad kvinna som det gör ont att se. Magnus Lindbergs veka Jason undviker helst barnen som istället hänvisas till sig själva och sina egna teorier om vad som händer. Ulf Rönnerstrands femåring är en öppen bok, rak i både frågor och flyktförsök medan Josefin Neldéns storasyster är genomsolidarisk samtidigt som hon tillför en komplicerande känslopalett som hon främst testar på barnflickan Anna (Angelica Negin Rad).



Merkusjev genomlyser barnens utsatthet. I den sparsmakade miljön – med musikern Stefan Abelson som tidens välgörande väktare hängande i en korg ovanför – blir det nästan en dissektion.
   Men tydligheten har ett pris. Känslorna blir väl tuktade. Utbrotten närmar sig demonstration. Fast jag ryser när Medea i jakt på hämnd raffinerat inspekterar barnens halsar. 
   Se barnen! Medeas barn tål att spelas, om och om igen.

Se ett videoklipp från Medeas barn på Youtube.

Lis Hellström Sveningson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare