Alla är vi förstås skuldbelamrade och förvirrade kantareller i hissen. Vad kan göras och varför blir vi inte hundraprocentigt krav- och rättvisemärkta konsumenter på stört? Måste vi göra bot för redan illa gjort, och hur i hela världen har vi kunnat fortsätta att slå dövörat till decennium efter decennium?
Människans dårskaper övergår allt förstånd. Men det estetiska skrattet försonar och piggar upp. I regissörerna Harry Goldsteins och Karin Parrot Jonzons klimatkabaret En kantarell i hissen med texter av bland andra Sven-Hugo Persson, Gertrud Larsson, Åsa Asptjärn och Rosemarie Holmström läggs därför såväl ironisk lök på laxen som kul dådkraft i såsen: raffinerat! På det hela taget.
Att enstaka inslag friar dialektalt från busken köper jag. Att en uppskattad kärnkraftssketch från Oskarshamn gnisslar mer än gisslar är helt okej, och för övrigt bör ju kabareter tillåta sig viss kontamination.
Som att soporna hopas på väggarna runt den tredelade gradängen, medan skogen och sjön/havet öppnar sin nostalgiska famn i fonden: konkret allvar och teatermagi på en och samma gång. Precis som på scenen där mångsidiga Sara Glaser, Stephan Holmström, Martin Ellborg och Peder Nabo ger vältajmad och publiknära plats åt text och musik. Jazz, blues, reggae, calypso, schlager – huvudkompositören Peder Nabo tycks behärska allt. Gitarr, dragspel, ukulele, harpa, saxofon, trummor, sång, det svänger både skönt och finstämt om ensemblen.
Oljor som brinner, käck källsortering, ängsligt pragmatiska politiker, utmanande djävlar, privat ångest, käck botgöraranda och efterlängtad balans.
Ja, vad är ett gott liv egentligen? En kantarell i hissen gör det i vilket fall inte sämre.
Loading ...
