En ung kvinna slår och slår på strängarna på sin gitarr utan att hitta ”den rätta strängen”, en gamling står tyst för sig själv och sågar ved och en krympling hasar runt och krafsar i marken med sin järnklo som han har istället för hand. Ynglingen går mellan dem och frågar med tilltagande desperation om vad meningen med livet egentligen är. Överallt möts han av missförstånd, otrevlighet eller galenskap. Ynglingens hopp om kärlek grusas och till slut kastar han sig ut från den värld som scenen föreställer.
Både opera och balett
När det expressionistiska dramat Himlens hemlighet sattes upp på Intima teatern 1921 väckte det stor uppmärksamhet. Scenbilden var radikalt modern: skådespelarna klamrade sig fast på ett halvklot och rörde sig osäkert balanaserande, rollerna var både allmängiltiga figurer och särpräglade typer. Det ångestladdade dramat inspirerade både till en opera och två baletter, bland annat satte Svenska baletten i Paris upp den under det passande namnet Maison de fous (Dårhuset).
Varför finns vi?
Mer än trettio år innan Pär Lagerkvist skulle få nobelpriset utkom boken Kaos. Året var 1919 och författaren tjugoåtta år gammal. Nu ges den tunna volymen ut igen. Och precis som författaren själv ville ha det ingår förutom Himlens hemlighet även prosatexter och dikter i boken – allt kretsande kring frågan ”varför finns vi egentligen”? Den fordringsfulla gästen är en absurd novell om en man som lever på ett mycket stökigt hotell där han förgäves väntar på pengar, och bland dikterna finns klassikerna Nu löser solen sitt blonda hår och Det är vackrast när det skymmer.
Bland det första man slås av är hur bra den tryckta dramatiken passar ihop med resten av texterna. Det är en form som, fastän den nästan är hundra år gammal, idag ter sig väldigt modern och ger en sammansatt bild av ett författarskap. Tillsammans visar texterna upp den unge Pär Lagerkvists universum. Och världen som målas upp är skoningslös: Gud har lämnat människorna åt sig själva, och i förvirring och förnedring går de runt. Men via de enstaka ljusa dikterna återinträder en hoppfullhet och världen är inte längre enbart meningslös och grym.
Åldrat drama
Lite sorglig är upptäckten att dramat inte har hållt sig så särdeles väl. Tonen ligger farligt nära patetiken och allt känns väldigt övertydligt. Lagerkvist själv vände sig emot både Strindberg och Ibsens naturalistiska dramatik i sin skrift Teater. Istället för att skildra verkligheten ansåg han att dramatiken skulle vara stiliserad och ge en helhetsbild av en känsla. Men att illustrera exakt samma sak i scenbild, dialog och roller blir problematiskt idag och budskapet ter sig påtvingat. Den expressionistiska stilen som Himlens hemlighet visar upp blir helt enkelt övertydlig – även om den är väl värd att läsa. Idag ligger det nära till hands att se dramat som en profetia om grymheten och alienationen som andra världskrigets skändligheter och hela nittonhundratalet avslöjade. Dramat som först tedde sig lite lustigt överdrivet har plötsligt blivit kraftfullt igen.
Loading ...
