Käpprätt åt himlen

Kanske är det så att vi aldrig vill bli ”stura” numera. I varje fall blev Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, om en gamling som rymmer från sitt ålderdomshem och ger sig ut på en långresa, en storsuccé när den kom 2009.

Även i Carolina Frände, Siri Hamaris och Mats Kjelbyes verk Liten igen möter vi en gamling som inte nöjer sig med att sörpla kaffe på fat och räkna dagarna som passerar, utan istället vill räkna dagarna han minns (….). Men om Jonassons hundraåring försvann på en Sverigeresa genom tid och rum, så nöjer sig Hamaris gammelgubbe med en mental tripp, bort från den  brunmurriga, spartanska anti-äntligen-hemma-lägenheten och allt vardagligt.

Siri Hamari är sminkad intill oigenkännlighet som den giktbrutne farbrorn utan namn som en dag återser sitt gamla gosedjur, grisen Nasse, på yttertrappan.
   Tillsammans ger de sig ut på ett äventyr som börjar med en tryckare i köket som snart avbryts av en anfallande drakdammsugare, vilket resulterar i att Nasse ramlar ner i en rykande underjord för att sedan räddas av sin ägare som raskt förvandlar en metallskål till en hjälm, en käpp till en häst och en väggbonad till en mantel. Så händer det sig att de hamnar i djungeln för att slutligen fara upp i rymden, allt framfört som stumfilmsteater med inslag av akrobatik och en varierande mängd skön och stämningsskapande musik signerad Niklas Brommare.

Alltid lika charmerande skådespelerskan och cirkusartisten Hamari – som förra året blev rosad som Flickan i De röda skorna på samma teater – briljerar som den lekfulle lille gubben som låter käpphästen fara fram i full galopp genom tillvaron och ända upp i himlen, en liten plirig kuf  som man bär med sig länge i hjärtat – och som säkert också skulle kunna bli succé som barnboksfigur.