Norske massmördaren Anders Behring Breivik och den tyske källarsadisten Josef Fritzl har redan scendebuterat. Kapten Klänning, som Göran Lindberg hånfullt kallades av vissa kollegor inom polisen, sällar sig nu till genren berömda förbrytare på teatern. Sensationsteater eller ett viktigt debattinlägg? Ett rättsfall har sina offer och gärningsmän, tusen perspektiv och subjektiva upplevelser. Med utgångspunkt i autentiskt polismaterial – i detta fall en tretusensidig utredningslunta – finns en hög sanningshalt. Men hur överför man den till dramatik?
Med Daniel Velascos flerfaldigt prisbelönade radiodokumentär Den fastspända flickan i färskt minne känner jag genast igen Nora som den ångestkvidande ansiktslösa flickan sprattlandes i scenens uppspända nät. En av de många trasiga tjejer med självskadebeteende som före detta länspolismästaren och polishögskolerektorn lockade in i sitt eget intrikata nätverk av våldssex, våldtäkter och koppleri.
Ensemblens vita masker, musiksatta skuggspel och pantomimliknande gestaltning ger distans åt Cristina Gottfridssons i det närmaste dokumentära text. Som för att skona både sig själv och publiken. För det är lika outhärdlig att lyssna till grovheterna som att inse att denna sexhandel, misshandel och kränkning av kvinnor/barn pågår här och nu.
Lindberg i egenskap av värdegrundsexpert och jämställdhetsivrare blir bara den yttersta symbolen för den manliga världens dubbelmoral och maktmissbruk. Liksom han blir ännu en av dessa perverterade dubbelnaturer som medierna, och vi alla, önskar att tränga innanför pannbenet på.
Allan Svensson, med upparbetad ”svenssoncred” och påtagligt lik originalet, blir särskilt otäck. En gosig farfar som gillar barn, mjölk och hästar men som på en sekund sadlar om, tränsar en liten ”slyna”, och spänner på.
Andra akten, som består av iscensatta verkliga förhör, där Susanne Gunnarsons förhörsledare försöker punktera Lindbergs uppblåsthet, ”nämen Göran”, blir både en skicklig skådespelardemonstration och en uppvisning i en människas totalförnekelse. Svenssons övertygande spel till trots, Lindberg förblir outgrundlig. Pjäsens andra manliga förövare känns mest svettigt urskuldande.
Flickornas smärtsamma vittnesmål, sakligt och med våldsoffrets ok av skam över axlarna, gestaltas starkt av Frida Bergh, Lolo Elwin och Tytte Johnsson. Nina Filimoshkinas Lolita i tofsar, som med oskuldsfull min i en konversation över nätet med Lindberg bedyrar att hon verkligen ser ut som en tonåring, etsar sig fast som en kladdig bild som är svår att skaka av sig. Om det är något pjäsen påminner oss om är det allas vårt ansvar att täta maskorna i dessa unga flickors sociala skyddsnät.
Loading ...
