Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Vad gäller amerikanska dansaren och performancekonstnären Ann Liv Youngs rumpa så blir den flitigt exponerad i hennes performance Snow white. Men det är inte den rumpan saken gäller.
Chockestetiken tycks sitta benhårt fast i en dualism mellan den goda, pryda borgerliga smaken, och den gränslösa konstnären som utmanar densamma. Antikonsten vill fortfarande rasera varje föreställning om det goda, det sanna, det sköna. Och konst får absolut inte vara njutning i någon form, varken voyeuristisk eller estetisk. Om man blir provocerad uppfyller man en förväntad dramaturgi. Men om man å andra sidan förblir likgiltig provocerar man konstnären, som blir arg.
Kanske är det denna ytterst senmoderna paradox som så ofta får artister i genren att säga att de skiter i publiken.
Men Ann Liv Young har också annat på agendan. Hennes aggression tycks rikta sig mot den svårutrotliga tradition som säger att en kvinna på scen måste behaga. Dessutom ska hon ses i en amerikansk kontext, där offentlig nakenhet är förbjudet i lag.
Vem som egentligen är måltavla kommer fram i slutet, när allt förvandlas till en kristligt anständig ”nice girlie” radioshow med rosa accessoarer och släpig sydstatsaccent.
Sedan vill Ann Liv Young nog också vrida kvinnlig sexualitet och kroppspraktik bort från det fält där de utgör ett fetischistiskt drömscenario för den pornografiska fantasin. Inte minst i machostyrd hiphopkultur. Genom att förfula och göra aggressivt våldsamma utspel mot publiken blir det mera hotfullt än lockande och betraktaren blir (förhoppningsvis) rädd och äcklad snarare än kåt. Dessutom demonstrerar hon ett smärtsamt, ohygieniskt och minst sagt oglamoröst dildosamlag.
Men en performance kan vara en sensation utan att vara sensationellt bra. Nu blir Snow white mest en medvetet dålig karaokekväll med nudistisk hiphop och krånglande ljudteknik, och Ann Liv Young med en löskuk dinglande mellan benen blir mer rörande än upprörande. Mest provokativt är det att hon aldrig slutar sjunga.
Loading ...
