Pygmalion var en cypriotisk kung som skapade en kvinnostaty son han sedan förälskade sig i. Så säger myten. George Bernard Shaw gjorde om kungen till en professor Higgins, fonetiker och expert på dialekter i London. Av en slump träffar han Eliza Doolittle, en cockneysprutande blomsterförsäljerska och han ingår ett vad med överste Pickering – han ska få denna lerklump till kvinna att tala och föra sig som en äktengelsk hertiginna. Eliza flyttar in, vill lära sig tala fint för att kanske få bli försäljerska i butik.
Det går att göra en aktuell Pygmalion. Det gjordes på Dramaten för ett par år sedan (se Nummers recension): Eliza var en invandrartjej och det är en av de rimliga tolkningarna av Pygmalion i dag. Diskussionen om språktester visar språkes makt, språket som biljetten in i samhället – möjligheten att klättra på klasstegen.
När Lucy Pitman-Wallace sätter upp Shaws samhälls- och klasskritiska pjäs saknar jag en tolkning av den. Visst är det en snygg föreställning – oklanderlig kostym á la 1912, svidande vacker och en scenografi som ytterligare ger bilden av att vi faktiskt är förflyttade till det tidiga nittonhundratalet. För ögat är Uppsala stadsteaters Pygmalion rent godis, men smaken av redovisningsteatern är besk och faktiskt ganska tråkig. Det engelska klassamhället är i fokus, och överklassen talar närmast karikerat tydligt. Elizas cockney (som det är på originalspråk) märks knappast, och det ställer till det eftersom hennes förvandlig mest kommit att ske genom kläder och hållning, sätt att gå och yttre attribut. Jag gissar att det handlat om översättningsproblem.
Men trots att föreställningen som helhet mest är en snygg scenografi- och kostymfest är det en hel del lysande skådespelare. Aksel Morisse som Henry Higgins är en spattig, osympatisk och nedåtsträvande slyngel – och helt fantastisk! Linda Kulles Eliza är övertygande och en donna med mycket skinn på näsan – som till slut ser sin framtid och ger igen med Higgins egen medicin. Men att redovisa Pygmalion räcker inte, det måste till en egen tanke – en egen tolkning. Snygg yta vinner inte i längden.
Loading ...
