Karina Holla: ”Det är en tunn linje mellan oss och dem”

Det är nog ingen överdrift att säga att det är på tiden att hon kommer till Sverige, för i snart tjugo år har Karina Holla turnerat världen runt med sin egen repertoar av pjäser som är expressiva skildringar av mänskligt liv. Det är också på tiden att den fysiska teatern, med dess breda spektrum av uttrycksmöjligheter, tar ett ordentligt kliv in på den svenska teaterscenen.
   Jag träffar Karina Holla en sval men solig kväll i början av augusti på Mosebackes uteservering. Hon är en lågmäld och behaglig kvinna i mitten av livet, helt annorlunda än den kraftfulla och nästan litet vilda gestalt jag sett på foton från olika föreställningar.
   Hon ser en aning matt ut och jag tänker att det är ju inte så konstigt eftersom hon repeterat dagligen med Giljotins skådespelare sedan mitten av juli. Men när vi börjar samtala om San Clemente och arbetet med Teater Giljotin försvinner tröttheten och jag anar den karisma som är en del av skådespelaren Karina Holla.

Skildrar starka personligheter
Över en stor caffé latte berättar Karina Holla att hon började skriva sina egna pjäser för att hon inte kände sig nöjd med att tolka vad andra skapat. Men det var inte förrän hon också tog över regin som hon verkligen kände att hon kunde uttrycka allt hon hade inom sig. Så här beskriver hon det som fick henne att våga bli sin egen regissör:
   – Jag såg ett TV program om den judisk-tyska dansaren Valeska Gert. Hon hade modet att visa sitt liv på scenen och på något sätt gav det mig mod att skapa mina egna uppsättningar.
   Pjäsen om Valeska Gerts liv kom 1983 och blev den första i en rad pjäser om starka personligheter. Under årens lopp har det hunnit bli 25 scenproduktioner som visats över hela världen.

Fysisk teater ovant för svenska skådespelare
En av Hollas senaste produktioner heter City Life och är ett dramatiskt möte mellan två affärsmän och en schizofren kvinna. Intresset för City Life blev så stort att Holla arrangerade presentationer av pjäsen för teaterdirektörer från hela Europa. Det var då hon träffade Rikard Borggård och Kia Berglund från Teater Giljotin.
   – De blev mycket inspirerade av mitt arbete och mina idéer och inbjöd mig att skapa en pjäs för dem.
   En inbjudan som Holla tackade ja till och i slutet av februari arrangerade hon en workshop på Teater Giljotin. I samband med workshopen upptäckte hon hur okänt den fysiska teaterns arbetssätt är i Sverige. Men trots att det var helt nytt för skådespelarna att arbeta på Hollas sätt, gav de henne ett stort och stimulerande gensvar.
   – De var otroligt kreativa och intelligenta och de skapade en mycket god atmosfär med massor av energi.

Ville göra ett landskap av rörelser
Nu återstod att hitta ett ämne för pjäsen. Holla säger att hon visserligen hade kunnat tänka sig flera olika möjligheter, till exempel Harry Potters sagovärld, men att Kia och Rikard fastnade för de mentalsjukas värld.
   Den världen hade fångat Hollas intresse i samband med arbetet med City Life. Hon förklarar för mig att hon där baserade den kvinnliga gestalten på en verklig person, en tysk poet som led av schizofreni. När hon sedan fick se en videoinspelning från mentalsjukhuset San Clemente i Italien började hennes idéer få en mer konkret form.
   – Jag ville göra ett slags landskap av dessa människors rörelser. Kia och Rikard tyckte också om idén så vi valde ut fem skådespelare som älskar att arbeta med sina kroppar.    

In i de mentalsjukas värld
Dessa skådespelare har sedan fått improvisera fram sina karaktärer från vissa grundförutsättningar som de fått av Holla. Till exempel har hon låtit dem beskriva sina mentalsjuka jag, sina kroppar, sina ansikten, vad de är stolta över, vad de skäms över. Hon har ställt frågor som: Vad har hänt dig? Vad är din hemlighet? Vilken är din livshistoria? Ur det som uppstått ur improvisationen har hon sedan valt ut material som hon komponerat ihop till pjäsen San Clemente.
   Men innan Holla började arbeta med skådespelarna gjorde hon ett studiebesök på det franska mentalsjukhuset La Borde. Hon berättar att sjukhusets utseende, ett romantiskt gammalt slott, gjorde det lätt att föreställa sig hur de intagna lekte Napoleon och hade ett ganska trevligt liv. Att man till och med skulle kunna tänka sig att det var trevligt att vistas där.
   – Så kom vi in och jag blev verkligen chockad över hur skadade människorna var, och hur de led.    

Inte en dokumentär skildring
Hon tillägger att det var otroligt svårt att skapa kontakt med de intagna, men att de gjorde ett djupt intryck på henne. Med värme och respekt berättar hon för mig om några av dem som hon mötte, och det är omöjligt att förbli oberörd. Som när hon berättar om mannen som satt på gräsmattan utanför slottet. Han höll armarna hårt omslutna om sin kropp medan han betraktade små föremål som låg utspridda på gräset.
   – Han sa att han var drottning Margot och att detta var hans hov, att alla de små tingen var hans hov. Jag ville ge honom mitt Labellostift men han avböjde.
   Även om besöket på La Borde har lämnat spår i pjäsen, understryker Holla mycket bestämt att San Clemente inte är en dokumentär skildring om livet på ett mentalsjukhus och definitivt inte ett dokudrama. För henne är San Clemente fiktion och resultatet av en kreativ process.
   – Först tar man in verkligheten, som ett slags inspiration, och sedan transformerar man det till något som är ens eget och som får ett eget liv.

Att synliggöra det osynliga
Men utifrån det Holla berättar om sin egen och skådespelarnas attityd till mentalsjuka förstår jag att de inte bara betraktar dessa människor som en inspirationskälla. I det hon säger finns ett engagemang för denna grupp – som hon förstått genom tiderna oftare har blivit straffade än vårdade. Därför hoppas Karina Holla och skådespelarna att San Clemente skall synliggöra denna osynliggjorda värld. En värld som hon tror ligger närmre vår egen än de flesta kanske vill tro:
   – Det är en tunn linje mellan oss och dem, inne i oss alla.
   Karina Hollas medium är den fysiska teatern, en teaterform som har sina rötter i 1920-talets avantgardekonst. Arvet från 1920-talet återfinns i teaterformens expressiva uttrycksmedel och drömlika surrealism. Den fysiska teatern ger också lika utrymme åt röst och rörelse – något som är viktigt för Holla, vars ideal är att hela kroppen skall tala.
   – Man agerar, man använder inte språket men man kan höra ljud, så till slut vet man inte om någon har talat eller inte.

Det skapande ordet har en viktig roll
Hon tillägger att eftersom den fysiska teatern passerar bortom språkets begränsningar, är det möjligt att nå människor överallt. Fysisk teater passar också bra till att skildra mentalsjuka människor, som ofta förlorat tilliten till det talade språket men som mer än andra människor talar genom sina kroppar.
   Men Holla vill inte vara utan det talade ordet, som hon anser är en viktig del i den kreativa processen. Hennes nästa pjäs kommer att handla om poeten Anne Sexton och hon avslutar vårt samtal med ett citat av Sexton, där poeten beskriver det skapande ordets viktiga roll.
   – Jag var som Snövit, samhället förgiftade mig och poesin kysste mig till liv.