August Strindbergs Karl XII handlar inte om hjältekonungen från gamla historieböcker. Pjäsen börjar då missnöjet med kungens vanvettiga och långvariga krigsföring börjar växa sig starkt bland både hög och låg.
Teater UNO vänder sig till högstadie- och gymnasieungdomar med sin suggestiva iscensättning och tillsammans med ensemblen har regissören Sergej Merkusjev bearbetat Strindbergs pjäs på ett respektfullt men innovativt sätt.
Insprängda musiknummer kommenterar med klara paralleller till vår tids fartblinda makthavare. Då som nu är Sverige är i ekonomisk kris. Då som nu orsakad av hänsynslös politik av dem där uppe – betalad av dem där nere.
Det täta mörkret på scenen upplyses till en början bara av några uppblossande svaga sken, ackompanjerade av krigets dova muller i bakgrunden. Handlingen fortskrider i en sparsam belysning. Ett antal träkistor finns på scenen och två rännsnaror, ständigt klara att användas, skjuts fram och tillbaka alltefter behov.
Fyra skådespelare delar på pjäsens omfattande rollista – män av folket, adelsmän och lakejer avlöser varandra.
Pelle Bolander är utmärkt som hovnarren Pompe; en kameleontisk figur, både lismande och lömsk gentemot makten. Björn Holmudd visar i Swedenborg en inåtvänd, blodfattig tänkare vänd från verkligheten och samtidigt, nej, just därför, en viljelös docka i maktens spel. Baron Görtz, denna hala nyckelfigur i dåtidens svenska politik (hade han något med kungens död att göra?) tolkas mycket nyanserat av Staffan Nattsén.
Carl Harlén gör kung Karl XII. Genom det obevekligt hårda yttre sipprar fram en svaghet och vidskeplig oro som ger en högst levande bild av en man i själsligt och kroppsligt förfall, märkt av en lång tids motgångar; makthunger har sitt pris.
Loading ...
