Som att få plötslig kontakt. Som att helt oväntat träffa någon som man egentligen inte känner men i vars sällskap man ändå blir alldeles avslappnad och öppen, och börjar prata om viktiga saker från allra första stund. Och känner sig uppfylld, förvirrad och förundrad med.
Så är Unga Klaras nya uppsättning Tröstar jag dig nu?.
Det ser så lätt ut. I all sin avskalade enkelhet och direkthet liknar detta ändå inget annat jag sett på en scen på länge: och det gör något med mig. Ett trägolv, en grön matta, stolar, ett kök skymtar genom dörröppningen längst bort. En samlingslokal, ett hem, en mottagning, med högt i tak. Det finns kaffe i hörnet.
Ann-Sofie Bárány (som skrev Babydrama) har på Suzanne Ostens uppdrag skrivit en pjäs för dessa fantastiska fem: Malin Cederbladh, Gustav Deinoff, Emelie Jonsson, Jan Modin och Susanne Gunnersen rör sig i rummet, vecklar ut textcollaget framför mina ögon som om det vore första gången.
I själva verket har de i sann Unga Klara-anda jobbat med projektet på ett särdeles ingående sätt – spelat scener ur den färdiga pjäsen för, och samtalat med, olika personer i förorten Tyresö söder om Stockholm.
Fram ur vardagsfragmenten växer så småningom en sammanlänkad berättelse om ungdomarna Ida, Håkan och Jenny (Cederbladh, Jonsson och Deinoff) och Håkans mamma Margareta (Gunnersen) och hennes bror Henry (Jan Modin). Alla med sina relationer, problem, trauman, rädslor, drömmar och behov. Individuellt unika och alldeles allmänmänskliga.
Eller ungdomar och vuxna, förresten … åldrarna är här mer som olika lager inom varje karaktär. Alla växlar de mellan att vara små och stora på ett fascinerande sömlöst sätt.
Du som är rädd för psykologiserande terapiteater – Báránys bakgrund som psykoanalytiker ger naturligtvis en grundklang i pjäsen – får dina farhågor på skam av en högkvalitativ högtidsstund till teaterupplevelse där allt samverkar: text, regi, ensemble, koreografi, Fred Astaire och Ginger Rogers-dockor och fina hundhuvuden, musiken med gästartister som Ane Brun och Markus Krunegård. Det är ingen idé att försöka värja sig mot en av vårens bästa föreställningar.
Du som är rädd för interaktion – javisst, ensemblen söker din blick från första stund, som publik sitter du långt fram, nära, i samma nivå som scengolvet, upplyst och synlig – behöver heller inte vara orolig. Kontakten här handlar om närvaro, uppmärksamhet. Det är varsamt. Med kärlek och respekt, helt enkelt.
Unga Klaras sista pjäs som en del av Stockholms stadsteater är ett mycket vackert farväl. Tillfälligt, vad det verkar. 2010 öppnar teatern igen under nya självständiga former. Jag längtar redan.
Loading ...
