Kärlek och teater

En för alla teatermänniskor högintressant läsning har kommit ut på svenska: brevväxlingen mellan Anton Tjechov och skådespelerskan Olga Knipper. Vi får följa hela kärlekshistoriens sexåriga båge; från en första flirt, via förälskelse och äktenskap, frustration och slitningar, fram till Anton Tjechovs död 1904.
Det omfattande brevskrivandet berodde på att paret största delen av förhållandet befann sig långt ifrån varandra geografiskt. Han var på grund av sin sjukdom tvungen att bo i Jalta, och hon var bunden till Moskva där teatern fanns.
Man kan läsa dessa dokument som tidsutsnitt från åren kring förra sekelskiftet när den moderna teatern formulerades, som titthål in i Anton Tjechovs privatliv och inte minst som ledsagare till förståelsen av författarens egen textuppfattning.
Det är kallt i Ryssland kring sekelskiftet: tolv grader i arbetsrummet, brev anländer öppnade och människor hamnar i onåd. Men å andra sidan tycks teaterpubliken ha varit en annan än idag; rörda kräver de vid en Tjechovföreställning att ett telegram genast skickas till författaren och när ett förslag läses upp på scenen ropar man: ”Skriv med större värme!”
Olga Knipper hörde till den unga ensemblen (tillsammans med bland andra Meyerhold) vid den Konstnärliga Teatern i Moskva, som Stanislavskij grundade. I breven till Tjechov möter man en skådespelerska som växlar mellan stark kreativ integritet och djupa svackor i självförtroendet. Olga Knipper frågar givetvis mycket om pjäserna som hon medverkar i, och han förklarar hur han har tänkt sig personerna. De diskuterar tolkningar, undertexter och andra skådespelares gestaltningar. Vi får följa Olga Knippers kriser när hon känner sig påtvingad rolltolkningar av regissören.
Enligt Tjechov finns det ingenting som rättfärdigar en scenisk lögn, och hans kloka ord till en ung skådespelerska tål att upprepas:
”(…) sluta bekymra Er över succéer och fiaskon. Det rör inte Er. Er uppgift är att arbeta steg för steg, från dag till dag, i det tysta, och att vara beredd på misstag, som är oundvikliga, liksom på misslyckanden, kort sagt följa Er egen konstnärliga linje och överlåta åt andra att räkna inropningarna.”
En annan sida av Anton Tjechov som synliggörs är en man som blivit så oerhört bränd av tidigare fiaskon att han börjat bli rädd för pressen och nästan vill avstå från uppsättningar över huvud taget.
Han avhåller sig inte från en något raljerande, godmodig ton, trots Olga Knippers hunger efter allvarliga samtal. Han skämtar och öser smeknamn över henne – lilla vovven, min själs krokodil, dumsnut, abborre, mygga och ungerska lilla häst – men sina våndor, förutom de rent fysiska, talar han inte mycket om. Olga å sin sida förbluffar med ärlighet och klarsynthet, men tycks undan för undan tappa sitt inre fotfäste. Hon känner sig underlägsen honom, är frustrerad över att de ses så sällan och ett missfall leder till en sorg paret emellan.
Anton Tjechovs inledande tvekan att gifta sig blir aldrig riktigt begriplig. Kanske är det av rädsla för vardaglig leda eller störda rutiner, kanske av hänsyn till modern och systern, kanske för att han var en modern människa som ville stödja Olgas fortsatta karriär som skådespelerska. Hans brist på ägandeanspråk uppfattar hon efter hand som en brist på engagemang – eller kärlek. Och som i så många fall går de älskande förbi varandra för ofta, men deras ständiga samtal om teater är levande och visar oväntade aspekter för eftervärlden. Olga säger om Tre Systrar vid ett tillfälle: ”Den som förstår den känner en outhärdlig tyngd i hjärtat, medan den som inte förstår den klagar över det förfärligt tungsinta intryck den ger.”
Att önska sin publik ”en outhärdlig tyngd i hjärtat” är knappast målet för många teatrar idag.