Det är vitalt och visuellt från första stund när Göteborgsoperan sätter upp Wolfgang Amadeus Mozarts sista och troligtvis mest älskade av operor – Trollflöjten.
Inledningsscenen är en uppsluppen skör sommardröm i vitt. Bland stråhattar, badmintonracketar och svingande bägare hamnar sökaren Tamino (Mathias Zachariassen) i opålitliga händer, tar en svamptripp och befinner sig plötsligt i ett landskap långt bortom medvetandet.
Kärlek, makt, intriger och trolldom en masse följer sedan. Ett nyöversatt och med operamått mätt mycket moderniserat libretto. Och så denna musik, så smäktande vacker.
Henrik Schaefer verkar med liv och stor lust leka fram denna tolkning tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Det första ord jag finner är oklanderligt. Lockande, lidelsefullt och inspirerat kommer sedan.
Solisterna imponerar även de. Mats Almgrens Sarastro och Karolina Andersson som Nattens drottning drar hem kvällens flesta bravorop. Drottningens dotter Pamina, gestaltad av Henrikka Gröndahl och tre fagra andeväsen i snygga hoods (Thérèse Andersson, Cecilia Wrangel och Sara Jangfeldt) är också uppskattade.
Men publikens gunstling är förstås charmerande Papageno (Markus Schwartz), alla fjäderfäns härskare och föremålet för sin kvinnliga motsvarighet, Papagenas (Eva-Lotta Ohlsson) omistliga kärlek.
Då och då svävar ett gäng bedårande ballerinor över scenen och det skönaste av allt är när de, trötta på Papagenos eviga tjat och fåfänga, tar upp varsin cigarett och tar en rökpaus. Otippat och kul.
Tamino och Pamina går bokstavligen genom eld och vatten för att få varandra och Joakim Brinks flinka ljusdesign gör detta och mycket annat i denna saga möjligt. Trollflöjten i regissör Rikard Bergqvists tappning är en njutning för såväl öra som öga. Ariorna klingande behagligt länge kvar i mig på vägen hem.
Loading ...
