Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi, berättade i sitt sommarprogram om passionens mekanismer som en fråga om signalsubstanser. Med magnetkamera kunde det område som stimulerades vid förälskelse lokaliseras. Samma fläck som också ger utslag när vi får pengar. Den exhibitionistiske psykiatrikern och sex- och samlevnadsoraklet Göran Lessman i Göran och kärleken har tagit fasta på detta rationella sätt att se på kärleken.
Till hans kombinerade David Frost-studio med Hylandsgemyt bjuds också side-kicken Christopher in. En artist med en mer romantisk approach. Mellan dem bryter en hätsk dialog ut, med Christopher Wollter som alternerande mellan den skånskskorrande cynikern Lessman och den sökande konstnärlige Christopher.
Lessmans desillusionerade sexguru med målet att nå utlösning var tionde, eller än hellre varannan, dag reducerar den så kallade kärleken till en konstruktion byggd på hormoner och livslögner. En rosenskimrande chimär som strax övergår i evigt ljusbrunt. Men handlar hans längtan om att punktera den uppblåsta kärleksballongen i grunden om oförmågan att älska sig själv?
Wollter slänger sig vigt och skickligt mellan de två diametrala karaktärerna samtidigt som han håller oss i publiken iakttagna och medagerande. Räck upp handen ni som varit olyckligt kära, är nyskilda, tror på Gud eller varför inte låta oss sätta betyg på föreställningen nu direkt! För den där kärleken, som bara är ett skapat behov, kan med lätthet bytas ut mot uppskattning enligt Lessman.
Christopher anklagar Lessman för att vara en tom kuliss och klämmer i med Kanske kärlek är allt (Jacques Brels Quand on n’a que l’amour) så att dopaminnivåerna stiger rejält i Brunnsgatans lilla scenrum. Demaskeringen fortsätter och de två kombattanterna framstår allt mer som de kompletterande rösterna från en och samma person.
Den energiska talkshowen i Christian Tomners regi kretsar kring tidlösa teman som kärlekens väsen, själens tomhet och rädslan för ensamheten. Dagens nätdejtare verkar utkämpa samma fåfängliga inre kamp som Peer Gynt på Stockholms stadsteater just nu. Och någonstans finns oftast svaren i det gungfly som kallas barndomen.
Lessman i multibegåvade Wollters gestalt är precis så förförisk som han utger sig för att vara, men visar också upp en palett av djup, mörker och hudlöshet. Musikalveteranen Wollters sångnummer tillför den extra dimension till föreställningen som är lika svår att sätta ord på som kärleksbegreppet. Det är njutbart helt enkelt.
Brunnsgatan fyra är en monologernas parnass. Och med Göran och kärleken läggs ytterligare en fin liten föreställning med humor, svärta och glöd till meritlistan.
Loading ...
