Malmös grand old operettprimadonna Marianne Mörck förklarade en gång med bister uppsyn vari den stora scenkomiken består: ”Man går in där, och man tycker att man säger ifrån!”
I Energikick är det den manliga halvan av ensemblen, August Lindmark, som klarar det bäst, detta att övertygande ta sig själv på största allvar, i alla komiska roller han växlar mellan. För det är många, både för honom och för hans motspelerska Nanna Nore, i hans nyskrivna pjäs för den nybildade ensemblen Västrahamnteatern i Malmö.
Först är Lindmark en pojkvän som dör i armarna på sin flickvän. Vi är några år fram i tiden och står inför det totala klimathaveriet. Naturen är förstörd och jorden håller på att gå under. Paret får dock chansen att gå tillbaka i tiden, till 2008, och försöka rädda jorden. De har ingen tid att förlora.
Och det går sannerligen undan! Imponerande kvickt hoppar Lindmark och Nore mellan alla tokroliga typer de möter på vägen, politiker, experter och fantaster. Ur några vita kubiska lådor fiskas rekvisita och kostymer upp och läggs åter i ett rasande tempo. Man spelar ovanligt fint på människans förunderliga förmåga att föreställa oss ständigt nya miljöer och karaktärer.
Det är kvickt och rappt som bara den, och det handlar om attityder till klimathotet som nog alla kan känna igen. Energikick är verkligen den ”relationskomedi om klimatförändringarna” som den utger sig för. Lindmark har byggt in konflikten om etanolets miljölämplighet rakt in i kärleksparet. Hon är taleskvinna för företaget Förenade Etanol, han talesman för etanolmotståndarna Naturskyddsföreningen.
Men det hela är lite för fiffigt för sitt eget bästa. Stycket vill hinna med för många ord, för många vitsar, för många karaktärer och för många scener. Det vill för gärna att jag skrattar, och det är lite för ofta som jag trots allt inte gör det – när jag förstår att det är meningen att jag borde.
Pjäsen skulle vinna på att dra ner på tokroligheten, ta sig själv på större allvar och gå in där och tycka sig säga ifrån.
Loading ...
