Sveket som glittrig fest. Ja, varför inte? När Alexander Mørk-Eidem tar sig an Harold Pinters delvis självbiografiska pjäs från 1978 ramar han in den i scenograf Christian Friedländers romantiskt rosa glitterdraperier och använder Joni Mitchells bitterljuva ballad Both sides now som anslagston. Åke Lundqvist sjunger den släpigt, sprött, intensivt längtande. Med den gamle mannens klokskap vet han att kärleken är full av besvikelser och omöjlig att hålla fast, men han känner också till svårigheterna att släppa illusionen om den evigt vackra passionen. Mitchells ballad går också hand i hand med Pinters baklängesdrama, där kärlekssagan är slut i inledningsscenen och får sin hoppfulla start i slutakten.
När Mørk-Eidem för första gången tar sig an Pinter gör han det med en lätt och lågmäld touch, med en fin och öm ton. Pjäsen handlar om relationer vid sidan av. Och, i alla fall i denna uppsättning, snarare om det vackra och hoppfulla i dem, än om såren och sorgerna som de medför. Lögnerna finns där förstås, svärtan skymtar, men snarast som något oundvikligt, inte som en avsikt. Mørk-Eidems uppsättning bejakar kärlekens skönhet, men lämnar också plats för alternativ. I draperiet reflekteras skärvor av rollkaraktärerna, indikationer på andra möjliga vägar. Försoningen vilar i det faktum att det alltid finns fler än ett val, men att de flesta av oss väljer så gott vi kan.
Jag tycker verkligen om den här uppsättningen. Det mjuka och lyhörda spelet. Undertexterna som får vara just undertexter. Stillheten i scenerna. Goran Kajfes och David Österbergs musik, som skapar en orkestrerad helhet till berättelsen. Den tomma scenen så när som på de rosa draperierna, en rokokosoffa som rullas runt och en upplyst palm i fonden. Textens humor, som plockas fram i skådespeleriet, utan att det blir överspel.
Andreas Kundler och Shanti Roney gestaltar två skäggiga kompisar, två män i förlagsvärlden. De ses över lunch eller en timme squash, är kolleger och bästa vänner. Louise Peterhoff gör deras chosefria fru respektive älskarinna. Alla tre vardagligt jeansklädda i en lek som blir till allvar, ett triangeldrama, vars oundvikliga slut vi bär med oss från början.
”I’ve looked at love from both sides now, from give and take, and still somehow, it’s love’s illusions I recall, I really don’t know love at all.” Dramat om kärlekens svek lämnar mig med en insikt om allas våra bevekelsegrunder och varats olidliga lätthet.
Loading ...
