De fasor som Elisabeth Fritzl och hennes barn tvingades genomleva i källarhålet i österrikiska Amstetten är kärnfamiljens och den romantiska kärlekens fortsättning med andra medel.
Det är grundpoängen i Malmögruppen Institutets och den finska gruppen Nya Rampens samarbetsföreställning Conte D’Amour.
Scenen är uppdelad i övervåning och undervåning. Byggplasten är kvar kring källaren, så allt som utspelas där filmas med två kameror. Patriarken nedstiger via en stege till kvinnan och barnen, matar dem vällustigt med skräpmat, och våldför sig på dem. Barmhärtigt nog utförs de värsta våldtäkterna på en docka.
Fadersfiguren får också bära hela den vite mannens skuldbörda när han iscensätter brutala lekar, där han bland annat uppträder som paternalistisk biståndsarbetare i Afrika. Sekvensen övergår i en primitivistisk dans där mannen hetsar upp sig med djungelvrål till sexuell extas.
I andra sekvenser orerar han på skrikig tyska; något om den heliga familjen och den himmelske faderns straff- och offerdisciplin. Alltsammans avbryts med jämna mellanrum av att kvinnan med rinnande tårar sjunger popballader om kärlek.
Paradoxalt nog är det bara genom det konventionellt teatrala som föreställningen når en sann effekt. Anders Carlssons framträdande som blöjbarn blir genom den naturalistiska grotesken verkligen kusligt.
Här lyckas man med sin föresats att framkalla vad Sigmund Freud kallade das unheimliche: injagande av spökaktig fruktan i det på ytan normala.
Det allvarligaste felet är emellertid att vad som sägs vara en ”symtomavbildning” av det gränslösa begärets dominanta maktrelation själv är så genomsyrad av begärspolitik och sensualistisk lystenhet. Ensemblen låter alla roller spelas av män eftersom man inte har pretentioner på att gestalta ”den andra”. Man löser också upp könsdikotomin genom att låta gestalterna föra en upprörd diskussion om vem som egentligen är modern och fadern. Fadern skriker att han vill vara modern i livmoder- eller bröstavund.
Problemet är att ensemblens egna lystna fantasier skiner igenom i denna puerila kalsongavantgardism. Därmed blir det också förbannat obehagligt med den cyniska exploateringen av Elisabeth Fritzls öde.
Loading ...
