Öppningsscenen är bedårande. Två vitklädda barn, en pojke och en flicka dansar in på scenen, faller ihop och dränks i ett regn av röda rosenblad. Dramat börjar alltså där vi alla vet att det ska sluta, med passionerad och sorgligt vacker död. Resan däremellan är en orgie i vackra bilder och besinningslösa känslor. I den för operan unika bröllopsscenen mellan Romeo och Julia lösgörs två vita duvor ur sin bur som symbol för kärlek som är fri. Men friheten är otäck, läskig – vettskrämda flaxar de så småningom iväg över orkesterpodiet för att söka skydd.
Barnen, aningslösa och rena, gör sig hela tiden påminda i Patrik Sörlings iscensättning. Liksom dödens skugga. Fyra dansare i svarta masker förebådar vad som komma skall redan i den uppsluppna festscenen i dramats inledning. Det är också här, helt kort, som Romeo träffar sin Julia och de båda lägger sina liv i varandras händer. Att det handlar om ung verklighetsflykt, om nya känslor som överrumplar snarare än gråmelerad vardagskärlek, blir tydligt i deras många arior, inte minst i Julias känslosamma valsaria i första akten.
Romeo och Julia på Folkoperan är en saga om kärlek, med betoning på saga. Med obarmhärtigt vackra toner, rödrosig inramning och gränslös hängivelse. Ute på gatorna är vi många som, om så bara för en liten stund, vill tro på det rena, oförstörda och sanna. Därför tvivlar jag inte en sekund på att Folkoperans eskapistiska sagoopera blir en publiksuccé.
Loading ...
