Visst är allt fantastiskt välordnat, och inte minst kan Norrbottensteatern stoltsera med en musikerkvartett av högsta rang. Tempot är uppskruvat och allt klaffar. Men en bit in i musikalens fjärde eller femte sång infinner sig frågan: Var är passionen? Han och hon vansinnigt förälskade, men från så olika världar. Han med sina mjölktider och traktorer. Hon med sin finkultur och sina barnböcker. Till det yttre oförenliga, men i hjärtat så förbundna.
På scen däremot ett par som mestadels trilskas. Av någon oförklarlig anledning pussas de ibland. Men någon passion syns inte. Och jag frågar mig om Pär Andersson (Benny) och Karin Paulin Ek (Desirée) har haft storgräl bakom scenen precis innan premiären. Som på en bjudning där allt är perfekt ordnat, men där värdparet bråkat ända fram till första gästerna plingar på dörrklockan.
Förmodligen är problemet Åsa Melldahls regi. Hon borde ha styrt upp historien bättre. Inte heller kan det vara så lätt att spela passionerade i årtiondets mest oerotiska kostymer – han i orange lantmannajacka och hon med grå kavaj och bruna höstkängor. Hur kostymören Sven Haraldsson egentligen tänkt är för mig en gåta. Att musikerna gör en storslagen och ekvilibristisk insats är det ingen tvekan om.
Förutom att de är så samspelta glänser de enskilda musikerna med alla instrumentbyten. Fårstängslet förvandlas till en elbas, och cykelns ekrar till en harpa. Kreativt, sannerligen. Men de återkommande och omelodiska låtarna – komponerade av Erik Petersen med något slags operettkomplex – tvingar skådespelarna att sjunga i munnen på varandra. Det går stundtals inte att uppfatta texterna. Publikhjärnan tröttnar vartefter.
Och eftersom huvudkonflikten inte biter är det egentligen sidohistorierna som blir mer intressanta med bibliotekarien Märta (Therése Lindberg) som låter sterilisera sig för att blidka sin alltid svikande pojkvän. Denna konflikt får ett svallande klimax i showens bästa sångnummer, ”Kärleken är blind”. Och Mia Nilssons tolkning av Inez, en allvetande sorterare av minnen i bibliotekets källare, blir allt mer spännande som livstrött orakel i takt med att kärleksparets relation bleknar.
Stanislavskij och Aristoteles som ju redan avslöjat sanningen om dramaturgin och skådespelarkonsten vibrerar nu i sina gravar till ännu ett sångnummer. Sedan blackout. Jaså är det färdigt nu!? Alldeles utmattad måste jag erkänna att jag har ingen aning om hur det slutade. Möjligen var Benny och Desirée tillbaka på ruta ett.
Loading ...
