I versdramat är alla poeter! Det är en av John Cairds grundregler i konsten att spela teater på vers. Regler som han har format under en mångåring och grav William Shakespeare-fixering, med flertalet uppsättningar på exempelvis brittiska Royal Shakespeare Company (och här i Sverige är vi vana vid hans namn i Dramatenrepertoaren).
Det är också en regel som sammanfattar mycket av hans just nu aktuella uppsättning av Shakespeareklassikern Romeo och Julia.
För här får minsta biroll tid och plats för utvecklingar och invecklingar, poetiska metaforer, erotiska anspelningar och gammaldags ordvitsar. Allt detta bjuder ju Shakespeares blankvers på och det här är en uppsättning som sätter just texten i främsta rummet.
Rummet däremot, det fysiska, utgör endast en statisk fond som får finna sig i att föreställa torg, slott, gravkammare allteftersom. David Farleys scenografi består av en byggnadskonstruktion som blinkar till dramatikerns egen gamla Globe Theatre, med publik sittande även på scensidorna så att vi alla kan se folkets reaktioner, vilka som somnar, uppslukas av sagan eller går i pausen.
Mörker och ljus är ständigt varandras förstärkande motsatser på scenen, såväl i det visuella som i texten. Hela uppsättningen arbetar med kontrastverkan.
Det är till och med som om det högtidliga och ofta alltför stela spelet i den månghövdade ensemblen – där endast Zardasht Rads Mercutio sticker ut som den som verkligen har greppat det där med att vara ”versdramats poet” – har fått till uppgift av regissören att vara en mörk, traditionell bakgrund som får det unga kärleksparet att framstå som uppenbarelser av ljus och liv.
För så är det, Romeo och Julia får blända oss allt vad de kan med sina daggfriska, rosenkindade, prins- och prinsessblonda gestalter, och ett tyst ”äntligen” slipper ur mig när Christoffer Svensson och Sofia Pekkari tillåts ge texten ett här och nu-liv, med kalviga rörelser och förälskat bubblande andfåddhet.
Framför allt Pekkari får med hela kroppen fram den där desperata galna lyckan som nästan slår över i sorg. Som om använder hon i spelet vår vetskap om tragedin det hela oundvikligen kommer att sluta i – döden och släktfejden vinner obevekligt över den unga kärleken, den här gången också.
Loading ...
