Kriget mellan höger– och vänsterideologier i Vietnam på 1960- och 70-talen bildar utgångspunkten för Claude-Michel Schönbergs och Alain Boublils musikal Miss Saigon. Urpremiären ägde rum i London 1989 och nästa år är det dags för en återuppsättning i West End.
På Malmöoperan spelades Miss Saigon första gången 2002, då i en engelskspråkig version i regi av Vernon Mound. Nu har den flitige och drivne musikalregissören Ronny Danielsson, tillsammans med sin ständige koreografipartner Roger Lybeck, gjort sin första uppsättning av musikalen. Full frihet inom ramar har gällt för produktionsteamet, efter att de på förhand fått sina gestaltningsidéer godkända av upphovsrättsinnehavarna – utifrån de strikta mallar som är kutym i musikalteaterns hårt kommersialiserade konceptvärld.
Malmöföreställningens omfattande programblad innehåller åtskilliga texter om ovan nämnda krigiska omständigheter, men man får inte glömma att vi här talar musikal – vilket i första hand betyder underhållning och inte folkbildning. Allsköns teoretiskt finlir spelar ingen roll om det inte fungerar på scenen.
Danielsson och co förvaltar förutsättningarna – med en musik som i grund och botten inte är speciellt upphetsande utan mer fungerar tack vare en slags dramatisk, jämntjock konsekvens – på ett övertygande sätt. Det är genomgående en smidig föreställning utan hack eller stopp och som vanligt träffar man rätt i ett väloljat masscensmaskineri. Detta sker till exempel i slutet av första akten, när man skildrar hur kommunistregimen 1978 firar treårsdagen av Vietnams återförenande; i ett av de mer musikaliskt intressanta numren tar soldater och röda fanor intensivt över både scenen och Saigon (numera omdöpt till farbror Hos stad) när man militäriskt mässar om draken som segrande rensade gatorna.
Av än större betydelse är att uppsättningen låter bra (vilket inte alltid är fallet på Malmöoperan). Detta får till viss del tillskrivas ljuddesignern Nick Lidster; här fegas det till exempel inte med volymen när helikoptrarna smattrar över salongen i surroundljud.
I Miss Saigons Madame Butterfly-baserade intrig spelas det olycksaliga kärleksparet Kim (vietnamesisk barflicka) och Chris (amerikansk soldat) i Malmö av holländsk-kinesiska musikal/popsångerskan Li-Tong Hsu och svenske Philip Jalmelid. Deras rösters olika klangfärger matchar varandra bra, Jalmelid med en mjukt rundad och samtidigt stark klang, Hsu med en mera ohöljd och rak kraftfullhet. Lite imponerande är det dessutom att Hsu levererar felfritt sjungen svenska, med tanke på att hon på kort tid var tvungen att lära sig svenska för rollen.
I ett par av de andra huvudrollerna, Chris soldatpolare John och Chris amerikanska fru Ellen, sällar sig Oscar Pierrou Lindén och Cecilie Nerfont Thorgersen till den välbalanserade ljudbilden. Som ren bonus får vi faktiskt höra en helt ny låt, ”Kanske”, som ersätter en annan Ellen-sång och från och med nu ska bli standard i framtida Miss Saigon-produktioner. Och faktum är att det är ett uppköp: I Nerfont Thorgersens tolkning får ”Kanske” en tilltalande doft av Kristina från Duvemålas tonspråk.
Dan Ekborg gör i rollen som hallicken Engineer (på vars nattklubb Kim jobbar när berättelsen börjar) en betydligt vassare gestalt än när han uppträdde som Jean Valjean i Les Miserables i Malmö för ett par år sedan. Karaktären passar honom bättre, och han verkar ha blivit en snäppet mer dynamisk sångare än sist. I musikalens stora showstund ”The American Dream” – en annat nummer som höjer sig över den musikaliska slätstrukenheten med klassiska, kabaréanstrukna showstopperkvaliteter à la Herodes nidvisa i Jesus Christ Superstar – prålar Ekborg och kostymförrådet loss på ett monumentalt sätt.
Just i det här fallet går i alla fall Uncle Sam segrande ur striden med Uncle Ho.
Loading ...
